Jo, visst är det något särskilt med att susa förbi BP-mosaiken en lördag vid halv elva efter att ha blivit serverad en makalös frukost av betjänten och tagit en snabb dusch. Ren som en philibuster och pigg som en älg. Icke är detta alla förunnat.
Det har hastigt blivit Warmt och Skönt utomhus. Han ler morskt varje gång han erinrar sig detta. Himlen är tidvis blå och den lilla fontänen i Hvitan spruttlar glatt. Parken är inte riktigt fullsatt ännu, men han gläds även åt att ha höronlurarna med sig ety de otäcka små människorna börjar skrika för högt.
I själva dagen innan noterade han människornas hunger efter Wärmen. De sutto ute även dock det icke var hypervarmt.
Hans musikband spelade högt som phan på söndagen. De få russin som trotsat påbudet om andakt voro förskräckta och de russin som skulle ha en tyst varité (sitta i mörkret och nynna?) förflyttade förgrymmat sin starttid til efter det wackra framträdandet.
...Byggnaden var en märklig blandning av östtyskt fänbgelseläger och radhus. Det verkade bo olika familjer i olika delar av byggnaden, men den var inte avspärrad någonstans utan man kunde lätt och ledigt ta sig mellan de olika rummen, även om man ibland, likt på ett militärt skepp fick byta våning för att ta sig dit man ville. Vissa utrymmen verkade dessutom hysa mindre bemedlade vilka vaktades av personal i gröna plastkläder.
Där hade han alltså suttit och tillverkat en pall av något som egentligen skulle vara en papperskorg. Och när han var färdig upptäckte han att hans kläder blivit stulna direkt från kroppen på honom. Han hade inte riktigt tid att kontemplera över hur detta gått till utan letade genast efter något att skyla sig med.
Trots alla boeende var det betydligt svårare att hitta lämpliga persedlar. Samtidigt var han också irriterad över att hans egna kläder var borta. Till sist fann han i alla fall en omgång kläder som nästan passade och försökte, samtidigt som han letade efter sina egna kläder, hitta en väg ut ut byggnaden.
Det visade sig inte heller vara så lätt, utan han irrade omkring tämligen länge. Han hade förmodligen tur som inte stötte på någon av de boeende eller någon illasinnad personal där han gick genom andra människors allra heligaste rum.
Efter en stund träffade han en kvinna som inte heller kunde hitta ut, men tillsammans lyckades de hitta en port i fasaden som kunde släppa ut dem.
Efter att ha promenerat och samtalat ett tag kunde de betrakta den enorma byggnaden på håll. De kom överens om att den var fasansfullt lik Aspudden. De var också helt överens om att ingen av dem ville tillbaka dit, men hur de än gick verkade alla vägar leda tillbaka dit...
...Det var ett Norrland som han aldrig sett det förut. Där var ingen snö, men alla gräsmattor och alla övrig natur var genomblöt. Allt var fuktigt och rätt otäckt. Som vanligt var det länge sedan någon av hans före detta svärfar hade städat och han tyckte faktiskt att det var rätt obehagligt.
Det vimmlade som vanligt av husdjur och han undrade hur hans egen lilla katt skulle klara sig i detta menageri. Hon syntes inte till och han visste inte om han skulle ta detta som ett gott tecken.
Han letade efter henne och fann att hon hade hittat en kompis i ungefär samma storlek. Helt plötsligt började det spruta vatten ur väggen intill homnom. Han såg ett litet munstycke som satt insprängt i väggen och lyckades vrida till det så att vattnet slutade rinna. Sedan letade han upp svärfadern för att fråga honom om detta var ett redan känt fel eller om det var en nyhet.
Svärfadern såg besvärad ut och började mecka med vattenförsörjningen. Han tyckte att han borde göra något åt vattenskadan på övervåningen och tog med sig en trasa upp. Han var tvungen att flytta på flera möbler för att komma åt ordentligt och plötsligt dök svärfadern åter upp, nu med en dammsugare i högsta hugg. Det var lika bra att få städat när möblerna i alla fall åkte runt.
När de var nästan klara dök hans tidigare fästmö upp och sade att det var dags att åka till apoteket. Sagt och gjort satte de sig i bilen.
Det var skumt ute och en bra bit att åka. När de kommit fram ställde han sig i kö med sin kölapp. Det tog en stund innan han kom fram till kassan. Det var så mycket folk att han misstänkte att det här apoteket bara hade öppet en eftermiddag i veckan. Till sist blev det i alla fall hans tur.
Expediten tittade noga på hans kölapp och bad honom vänta. Hon gick iväg och kom tillbaka med ett paket och en äldre kvinna med missbildad högerarm. Den såg lite ut som en snabel, men en stel snabel. Expediten förklarade att kvinnan skulle hjälpa honom och gav honom paketet.
Kvinnan tecknade åt honom att följa med till en annan del av butiken. Han följde efter, satte sig vid det anvisade bordet och öppnade paketet.
Fram tills nu hade han varit helt ovetande över vad han hade här att göra och innehållet i paketet förvånade honom. Överst låg en sorts plastark med uttryckbara ovaler i. Han skakade på huvudet och frågade kvinnan vad detta var. Hon suckade och plockade åt sig plastbiten, tryckte ut en oval och låste på den. Sedan gav hon honom den och förklarade att det var ett syntest för hans nya glasögon. Han skulle fästa ovalen på sitt nuvarande högra glasöga och med hjälp av en liten spak på sidan av ovalen ställa in önskad synskärpa. Han skulle givetvis göra detta även för vänster öga och sedan skulle ovalerna försiktigt packas ner och sändas tillbaka till avsändaren.
Han undrade lite över varför det fanns tre ovaler i plastskivan men vågade inte fråga.
När han var färdig blev han upplockad och tillbakaskjutsad till svärfaderns hus...
...Nu var han riktigt arg. Varför var det alltid han som skulle behöva rycka ut, medan alla andra tyckte att deras uppgifter var för viktiga för att ignorera. Bara för att de på nian inte kunnat anmäla att de skulle ha presskonferens i tid skulle hela hans dag bli förstörd.
Nåja, han skulle minsann inte missa sin resa, i alla fall. Det går ju så bra att jobba på distans nuförtiden. Han packade ner vad han borde behöva och begav sig iväg mot stationen. Väl ombord gjorde han det bekvämt för sig. Han hade en privat kupé så han lade ifrån sig sin mobil på en hylla och lade sig till rätta på britsen. Tåget åkte sakta iväg och han jobbade lite förstrött. Men vad som sedan hände skulle aldrig sluta förbrylla honom.
Utan att ta med mobil eller dator hoppade han av tåget då det saktade in vid en korsning. När han sedan såg tåget fara iväg undrade han varför han befann sig på utsidan av detsamma och började springa efter. Han hann så klart inte ikapp och stod där och såg tåget åka iväg. Hade det åkt iväg med hans framtid? Det var svårt att säga, men han tänkte inte ge upp så lätt.
Han sprang ut till vägen och försökte stoppa en taxi. Den första åkte bara förbi. Den andre vevade ner fönstret och skrek "Psykfall! Blod i hela bilen!" och åkte bort men den tredje stannade i alla fall.
Han bad chauffören att åka till närmsta station åt det håll tåget var på väg, men chauffören skakade uppgivet på huvudet. Då bad han chauffören att följa tågspåret, men det dröjde inte länge förrän vägen och spåret separerades och gick åt helt olika håll...
Så for han iväg som en besatt. Över bron och sedan till höger. Framme på Pluto för att kolla Docenterna. Jo, det finns vissa saker han värdesätter så högt att han kan krossa en bro. Detta vär heller ingen lång tur, enär Pluto ligger nära Malmens Wästra Utpost. Det var som smultron mot hanses hörselorgan och han erhöll ett förhandsexemplar av nya EP:n. Nöjd och glad fort han hem.
En annan dag for han på besök på Den Östra Malmen. Då skulle minsann Voladoras musicera på Riché. Så han for dit och se, detta gjorde de. Det var en kul klubb (som hette något med pyjamas), kulare än han trott så han förlängde cocktailtimmen avsevärt. Jo, så kan det gå. 
