"En sånn jämrans sörja på marken", klagar han otåligt när jag snörar på honom hanses fotbeklädnader. "Vadan denna sörja?" undrar han uppgivet när han pulsar genom snövallarna de pallrat upp längst Hornet Gata. Han går sällan längre. Det är kallt, otäckt och ogästvänligt ute i Den Fria Luften. Han säger sig sörja djupt och längta till varmare tider eller breddgrader eller vad som helst. "Detta är intet adligt väder", säger han och börjar minnas att detta med kylande wintrar blivit allt värre sedan Moderutterna börjat kalla sig för arbetarparti.

Han skrattade gott när han första gången fick höra detta. "Jaja, den där Skalle-Per försöker allt lura folket!" sade han förnumstigt. Sedan, efter efterforskningar insåg han att det är Skalle-Tanten som styr och ställer i det Reinfedtska lägret. "Hu", sade han då, "hon är ju otäck som en ringmuskel i olag."

När han sedan skulle åsta och rösta blev det knyckelpanna i huvudet på honom. Han - som stolt velat införa ständerna igen, med en liten ändring, de borde vara fem istället för fyra; Adel, Borgare, Präster, Bönder och Pöbel - kan väl inte rösta på ett arbetarparti. Han har ju föfan inte lyft ett finger i arbete i hela sitt liv. "Inte ä man nåen jäfla mazarin", sade han också då han avfärdade Skåne-nassarna. Det blev inget kvar, så han togde en blank lapp och skrivde "Mig!" på den och lade i sina kuvert. Icke vann han. Han är besviken på det Swänska Samhället.

Han har skaffat brevvänner, säger han. Många galanta damer på andra sidan havet skickar honom dagligen e-post, påstår han. Vid närmare förfrågningar visar det sig att han icke läst dessa meddelanden, ety det skulle kosta honom slantar. Nej, då nöjde han sig med att titta på bilderna, säger han. Jojo.

Man undrar ju vad de vill honom. Han har säkert föresvävat stora rikedomar och slott och grejjs. Han är ju sådan.

Han har planer på att bli protestsångare. Jag talar milt om för honom att adelsmän inte kan bli detta men då fnyser han förstrött och säger att de kan de visst. Om jag då förfrågar hvad han ämnar protestera mot blir han tyst en stund. "Ja...", säger han eftertänksamt, "snö kanske. Eller odör. Vi får väl se."

Han sitter dock och spelar A-moll i förti takter och gapar om att snö är mord och liknande saker.

Sedan säger han att Wikileaks är missförstådda. "En riktig adelsman uttalar å följande:" säger han, "En Wiktig Läcka äro icke ett papper utan en enorm blåstömmning. Detta kan ingen motstrida. Att tömma en viktigt fylld blåsa är för böfvelen skönare än att wunka. Så det så!"

En framtand i framtiden

"Vafalls!" skriker han och knackar mig i huvudet på samma sätt som Keith Richards bankade en göttlaborsk aftonbladsreporter blodig i pannan tidigare i veckan. "Har han inte skrivit om mig? Det är ju för bövelen hanses skyldighet!" fortsätter han och hytter med näven. Jag gömmer mig bakom en komod när en laptop kommer flygande. Han lämnar rummet och fnyser: "Se nu för faderullan till att dokumentera, din lilla allemogemops."

Ja, vad har jag för val. Sist sa han att jag inte fick skriva, men det verkar han ha glömt.

Han förfasas över Wädret och Wintern som återigen gör sitt intåg i landet. Det blir kallt och halt och Pezmobilen kan få sladd eller skit på undersidan. Man kan också falla och illa g

öra sig i olika lemmar och det kan ju aldrig vara bra.

Han sover också mer än han tänkt. Går han inte upp tidigt kommer han inte ur sängen förrän framåt ett-tiden på dagen. "Man går väl upp med ljuset", brukar han skrocka för att sedan ta en tupplur klockan två, när det börjar mörkna.

Han bevistade en konsert på Stockholms Opera:s Café där Jörgen av Skara deltog och sedan for de två såta vännerna på en dundrande efterfest uppå Den Södra Malmen där han blev sittande med en mycket begåvad, framgångsrik och något sånär känd ändalyckt i sitt knä. Det var inte fy frääs. En hel del nya Wänner fick han även där. Mycket behagligt.

Han har även betraktat MS Vedette:s nuvarande och MS Popular:s före detta bihangs

(inte samma person) hårdrockarorkester i en grotta i Den Äldre Staden där de flesta kommo från medeltiden. De mjödade och sprutade eld så det stod härliga till och Greven fröjdade sig därvid. Han kom även i samspråk med en Mycket Ung dam och gladdes åt hennes öppna sinne. De nojsade lite, faktiskt, till och med och jag vet att han trivdes. Själv säger han endast att "kan kungen kan väl jag" och försöker hänvisa till att Den Sege, såsom han respektlöst plägar kalla Sveriges Kånung, tydligen varit ute och luftat organet vid mer än ett tillfälle. Jo, man säger då det. I de lugnaste vattenfall... och så vidare.

Vaskman var och kontrollerade hanses spelskicklighet när poporkestern musicerade i

Uppsala och hade nog ingen större anledning att vara besviken.

Han ser ibland ut över Hornets Gata med en tveksam min i ansiktet. Han letar fortfarande efter partiklarna som fläks upp utav de omogna som ännu framför sina fordon medels dubbade däck. "Fy frääs", brukar han gapa, "att dubba, det gör man med riddare och slikt, icke med hjul!"

På MK och EM går tiden sin gilla gång även om Björnen uttryckt en farhåga. Denna gavs dock på skam redan som på gårdagen. Han bevistar även FB då och då och blev där förtrogen m

ed Kaffekungen som han talar med då och då. Appropå kaffe hade han ett långt och osammanhängande samtal med en mycket Vacker Ung Dam om kaffe under en soppfest som han deltog på. De båda blev så ivriga att Regissören trodde att han raggade, men icke så.

Den Södra Malmen, ja. Han undrar varför De Enkla Människorna oavbrutet ska handla på affärer som Hengnes å Mavvrits, Kapphall och allt vad de heter. Ding Sko. De bygger å bygger köpecentrum med alla pengar de har på alla platser de kan. Han vill icke se flera köparecentrum mer. Nej, det är dignitära krogar som behövs, enligt hanses mening. Vem kan väl i välbehag svepa en skjorta från HM? Nej, Dry Martini eller möjligen en Glapparekäft ska det va.

Och när De Simpla icke bygger köpcentran öppnar de Bappotek. Bappotek på bappoitek slås upp. Den enda ljusningen, sade han, var att de äntligen öppnat en knarkaffär, nämligen Kronans Droghandel. Han tog, uppspelt som ett litet barn, med sig en krona och gick dit. Men han blev gravt besviken. Inget i butiken kostade en krona och något knark hade de inte. Han skrev ett långt brev till justitieministern om falsk marknadsföring, men jag postade det aldrig. Vem vet vad som hade kommit ut av detta i så fall.

Sedan har det kommit nazister och rasister till vår regering. "Äsch", säger han förnumstigt, "de där plastnazisterna smälter bort till nästa val. De är ju inte värre än Regnfältarns med sina arbetarfasoner. Tvi vale för den mannen. Kalla sig arbetarparti när man icke har valkar i händerna." Han är noga med att saker kallas vad de är. Det måste man i alla fall tillskriva honom. "Ett land som styrs av en fjant som ser ut som ett nykokt ägg, ska det vara något att ha?" frågar han sig, inte helt utan anledning.

Han har för övrigt glömmit bort att fara utomlands. Det är synd och skam.

Hysch

Säg inte vem det är....

Han har förbjudit mig att blogga. Ja, ett tag låste han till och med in mig i en skrubb. Han sa att han ville trycka ner mig i en papplåda med snören runt också, men han orkade inte knyta. Men nu har jag smuggt ut lite. Hehe.

Han har blivit som förbytt. Eller galun. Han viftar med armnarna och talar i tungor. "Engelska", kallar han det och ska flytta till Njo Jorrk eller Ell Ejj eller Sang Frang Sisko. Han är tokig. Vad ska han göra där? Men när jag frågar det knäpper han mig bara på näsan och säger åt mig att inte vara så näppsig.

Näppsig?

Vad fan är det?

Han var borta ett tag i somras. Det var sedan dess han blev sådär. En annan - som ju är en enkel betjänt - fattar ju inte. Vaddå Ell Ejj? Och så pratar han om numrerade gator. "Trettiutredje gatan, jah, där minns jag Rattle and Hum", säger han med stor inlevelse. Han berättar att han träffade Fader Lars, som genom en enkel knapptryckniong satt hela världens ekonomi på spel. Det kan ju inte vara sant. Att han skulle känna en sådan. Dessutom påstår han att samma präst skulle ha bevittnat attacken på de där två likadan jättehöga husen som stod ivägen för flygplan för massa år sedan. Det var väl en sorts påhittsfilm, trodde jag.

Fast han påstår glatt att prästen och prästens före detta fru (?) var galanta på alla sätt och vis. De hade tydligen en höjdarkväll på det där haket som låg invid Maddison Avenju. Äsch, han snackar.

Sedan kom han hem och hoppade in i MetPetomobilen och for till Bergslagen för att glädja bönderna med musik. Och glada blev de visst. Så de storknade. Sedan åkte han till Dalarna och fyllkörde oroliga pojkvänner till sjukhus. Vafan, det är väl inget bra.

Och härhemma är han eftertraktad som någon sorts diskare... Jag trodde det var under hans värdighet, men han är glad att kunna kalla sig Disk Jocky. Vad är det? Någon som diskar på en häst.

Jag säger ju det; Han är galun.

Nej, nu krymper jag in i mitt lilla skåp igen, innan han kommer hem och upptäcker att jag bloggat.

På återläsande.

Ett Stort Äpple var dag

Tänka sig. Greven är i en riktig storstad. Den Södra Malmen bleknar lite när han vandrar som en helt vanlig man på Man Hattan. Han blir som extra världsvan där han flanerar längst till exempel Broadway eller Grand Street.

Han övade sig med att först åka till San Fran Cisco för att hälsa på släkt. Det var som en bara jättebra idé. Han undvek att åka till Alca Traz när han insåg att De Tuffa Grabbarna hade flyttat. Han försökte enträget komma in på San Quen-Tin istället. Först genom att påstå att han kände Jonathan Cash, sedan genom att påstå att han känner en som känner Quentin Tarrantino och sedan genom att bara erbjuda cash, men de ville icke släppa in honom.

På San Fran Cisco var det ganska kallt. Om man var på själva San Fran Cisco. Han var där ett par gånger. De hade skaffat sig såsom en dimma ovanpå själva staden. För att luras med de som skulle hitta på San Fran Cisco. De rodde eller seglade eller vad de nu gjorde förbi massor med gånger utan att se San Fran Cisco. Som ju inte fanns då, men sedan när de såg San Fran Cisco stannade de där och byggde upp en liten stad under dimman.

Sedan byggde de Golden Gate Park och sågde till att den var aningen större än Den Centrala Parken. Någon snubbe påstodade att SanFrans Lilla Italjen var större än Njew Jorks som skulle vara nästan borta, vilket inte stämmer då alls. Han var i Little Italy och käkade på ett hak som någon känd TV-snubbe hade snickrat i och blivit ihop med någon Carrie och så. DeHå förklarade och han lyssnade allvarsamt.

Han var runt omkring också. På East Bay var det intet dimmigt utan värme av sällan skådat slag. Han njöt och pustade inte det minsta. På norra sidan var det ibland dimma, men om man åkte som längre norrut komde det sol igen. Han gladdes och kollade på Generalens Hus och en och annan gård som framställde vinblask. Han smakade glatt på detta men höll inte med om statusordningen. Så han gjorde en egen.

Sedan rentade han ett vihecle för att åka på äfventyr längst Den Första Höga Vägen. Han tog en Highway One till Lost Angels... Näe, Los Angeles hette den. Märkligt. Det var som behagligt att framföra vehiclet på amerikansk mark. De hade skaffat bra skyltar och det var bara att åka på. Aldrig blev det fel som i Svedda Dalen.

Han stannade i Sankta Barbara för att övernatta. Sankta Barbara måste ha varit juletomtens hustron, för han heter visst Sankta Klawws i USA. I Sankta Barbara var det tervligt men alldeles för många som sovde i samma rum. Och kaffet var döäckligt.

I LA hade han sammanträffanden med Universal Studios. Han avböjde allvarligt alla erbjudanden om att filmatisera hanses lifv och lefverne, men ändrade sig närapå när han åkte Simpsons-gungan. Den var som han. Han fick åka tillsammans med sin kollegor Homer och Bart och alla de. Föfan, va?

Förresten åkte han Bart på San Fran Cisco oxå.

Sedan tog han Den Fria Vägen Nummro Fem på tillbakavägen och gladdes i släktens famn ännu ett tag. En hederssläkt har han faktiskt.

Men sedan bärde det av till Äpplestaden. Den är härlig. Här träffade han en medlem som flyttat för fjorton år sedan hit. Dit. Han är stadsvill och fortfarande i skrivande stund i NYC. Medlemmen förevisade honom en superbra pub på 33 gatan. Rattle & Hum hette den och hade de bizarraste ölsorter och kulig personal. Medlemmen (som icke nämnes vid namn just nu i alla fall) berättade anekdoter om livet i ÄppelPäppelstaden. Bland annat hur man när man vill bjuda någesånär galanta damer på drinkar i all välmening blir erbjuden fyra timmar för fyrahundra dollar. Vah? Och hur man välter omkull världsekonomin. Men Greven väljer ju ofta vänner med stor impact på omgivningen.

Jojo, så nu cruisar han runt i Kinastaden och Lilla Italjen som en världsvan världsmedborgare av Nya York City. Han har textat till sin Apple-leverantör också om att ses och kanske även träffar han webbgurusar och annat folk.

Jomen.

JL hälsar alla som så önskar men Sajjnfellts café är bortrivet.

Chrönica om Glada Grisar

Han såg den med egna ögon. Den glada grisen som hög som ett hus svävade över Kungsträdgårdens scen. Den hade knarkade bröder och systrar med sig också. Men om man tänker efter (och det gjorde han) är det inte så konstigt. De har haft någonting de kallat "Love Stockholm 2010" i två hela veckor i Staden Norr om Den Södra Malmen. Han tyckte det verkade ballt med en festval for den där Love Almqvist eller vad han nu hette och kastade sig på vellocipeden för att närvara.

Han for som ett skott via Hornets Gata till Skepparns Bro där han förundrad såg hur de hade byggit om. Stora vita tält prydde den tidigare så inbjudande hamnen. De hade byggit en Arlanda Taxfree också. Han stegade raskt in för att inhandla en billig Laphroig, men detta "Taxfree" visade sig endast innebära att små prinskorvformade hundar lyste med sin frånvaro. Någon alkohol hade man icke att erbjuda.

Han frustade besviket något om "Falsk marknadsföring" och färdades vidare bland korvförsäljare och annat oknytt. Brrr... Efter en stund kom han fram till en nybyggd stor scen. "Aaah", tänkte han glatt, "lite behagfull underhållning...."

Jo, det kunde man ju tro. Helt plötsligt kliver Adam Kallsing Allsing upp på scenen och börjar ha ... frågesport med icke särskilt kända kändisar. Eventuellt är de kända från TV-pogram som tixempel "Otäcka kocken", "Nakna Snickarn", "Feta Tanter i Sölvesborg" eller vad de heter. Dessa behagar han icke beskåda och är totalitärt ointresserad av de som fyller dessa pogram med, ja, om det nu är innehåll i dem.

Han lämnar bestört Den Gamla Staden, förundrad över hur de som planerat planerat. Han hamnar istället i Kungsträdgården (där de dära knarkade grisarna flög runt). I Kungsträdgården verkar de också fira den där Love på ett märkligt sätt. På Stora Scenen, där tixempel ett bra band som Cornelius Vreeswijk hade kunnat spela, har de någoon sorts matlagningsshow. Han himlade med ögona.

Även här har de byggit upp en skog av vita tält och vill sälja allt från prinskorvar till stelnade älgkadaver. Emellertid finns det faktiskt också något som liknar barer där de försäljer alkohol, men när han närmare beskådade klientelet uppstod en Stor Hemlängtan och han for på vingliga hjul snabbaste vägen tillbaka till Den Södra Malmen som icke voro invaderad av otäcka turister och lantisar. Där var det lugnt och han kunde avnjuta sin Cocktailtimme i vanlig ordning. Han förundrades dock över Stadens Styrandes vanvördnad för Staden. Det är dock Svea Rikes Hufvudstad vi talar om...

Stand up:en på EM haver tagit paus inför den stundande sommartiden. Han kunde icke erbjuda sina tjänster som diskarejockey denna sista gång eftersom han och Dehå var inplanerad på ballilongflygning. Dock togde vindarna i så ballongpiloterna blevo skrajsna och ställde in. Alltså kunde han ostörd avnjuta föreställningen medan J med stor bravur inramade påannonserna med Väl Vald Musik.

Det var trevnad och gamman i den lilla lokalen och alla hade det så gott.

Dehås huvud ser kul ut uppifrån, har han noterat. Dehå har avlägsnat håret på huvudets ena sida vilket framkallar denna garanterat coola effekt.

Dehå undersöker i skrivande stund en massa rockers i Jätteborg tillsammans med sammansvurna. Det verkar gå bra ety det kommer rapporter per SMS i ett.

Han har varit på gajjdad tur och gått i Mikael Blomqvists fotspår. Han försökte envist påpeka att denne Micke bara är en påhittad typ som inte finns på riktigt, Men gajjden verkade icke lyss på det örat. Hon raljerade med att "här bodde Mikael Blomqvist i sin bostadsrätt" och här "käkadfe Mikael Blomqvist middag med den där tanten som vänstrade med honom ibland i filmerna". Trots gajjdens envisa framförande var det en behaglig tur på Den Södra Malmens välbekanta gator och torg.

På Folkbaren har de haft den enormt goda smaken att bjuda på gratis underhållning i tre onsdagar. Han trodde i sin enfald att de då de sitter ihop med Folkoperan skulle servera opera för hela slanten (eller det var ju gratis nu då) och till den första föreställningen hade det inte kommit så mycket folk. Han satte sig i trappan och talte försynt med några av de andra besökarna. De raljerade glatt över operadivornas later då föreställningen var över en timme försenad. Sedan komde en man vid namn Nicolai Dunger och framförde tillsammans med en operatyp ett gäng självskrivna moderna operastycken. Han satt som förundrad och njöt. Det var som overkligt.

Vid de senare tillfällena blevo det dock icke opera, utan modernare artister, dock var de alla förundrande. Ett exempel kan eventuellt återfinnas längst ner i denna Chrönica.

Att sedan D sålde Grolsch för en trettilapp gjorde inte saken sämre. Han talte glatt med både D och J som voro tokigt uppspelta.

Han har också deltagit på Den Södra Malmens Årliga Korvkalas. Han kände sig högt ärad att bli inbjuden till detta så goda och fina evenemang på Den Östra Delen. De hade till och med surkål, detta unika liuvsmedel som så många tycks ha glömmit bort. Och som är så gott till rostad lök. Han blev som semmental på sina gamla dagar. Se det var ett ädelt sätt att spendera en söndag.

Han återvände till sist till Kungsan då Idde och Anna och Irma skulle musicera där. Han hade gjort upp om att träffa L och K i själva parken, men var tidig. Då vädret icke var så strålande som det kunnat vara hade de flesta turisterna och en och annan lantis gömmit sig långväga inne i Viktorias töält. Han stegade raskt in och bad om ett glas vin. Sjuttifem spänn, sades det bakom disken och han langade över den begärda summan och myste. För sjuttifem spänn i ett tält bör man få ett stort och wackert glas med vinblask, men vad han fick var en fingerborg.

Han blev så förtretad att han lämnade tältet utan ett ord. De tre sångfåglarna var mycket skönsjungande och det var helt behagligt trots att regnet fallde på hanses paraply. Ety det gjorde det fick han en trevlig promminad hem med K, L och I.

Det finns ett par andra glada grisar just denna dag. Det är någon som visst heter krompringsessan Vickelitoria och hanses hämliga höghet Pringle-Danjel som ska sammanföras i Äckteskapet, Eller ack-tenskapet som han ibland skämtsamt plägar kalla detta. Som tur är berör deras kungliga fötter och kortegehjul och hästar och allt skit icke Den Södra Malmen på det att den icke skall besudlas. Han är hänfört lycklig häröver.

Mullenöh, säger han till dem och ingen vet riktigt vad han menar med det.

Ögon i nacken

...Han såg sig oroligt omkring. Var hade han hamnat? Det var fullt av inhängnader överallt. Och olika djur. Verkade som minst en av varje art. Var det någon sorts ny Noaks Ark? Fast på marken. Noaks Mark?

Åh, nej, där kom isbjörnen igen. Den verkade verkligen inte särskilt vänlig. Han smög runt ett hörn och förundrades över att inhängnaderna inte var bättre byggda om de skulle hysa ilskna och kanske till och med hungriga isbjörnar.

Ibland klättrade han och de andra, som han inte alls kände, ut ut inhängnaderna och stängde försiktigt dörren av hönsnät så att inga djur skulle kunna smita. Men det stod inte på förrän de av någon anledning var tvungna att klättra in igen.

En gång blev han så överraskad av att isbjörnen sakta smet förbi honom att han utan att tänka sig för sträckte ut handen för att klappa isbjörnen. Han tänkte att kanske lite omtanke kunde göra gott. Men isbjörnen bara fräste...

...Han kunde inte förstå varför han hade gått med på att köpa det här huset. Eller rucklet kanske man skulle kalla det. Och mitt ute i ingenstans. Och fullt med disk i diskhon, som förresten också lämnade en del övrigt att önska. En ho.

Han suckade och röjde undan den nedsmutsade disken. Vad märkligt. Uttaget för diskpropp såg helt tokigt ut. Han såg sig omkring och insåg att det var avsett för att ställa en vanlig restaurangaskkopp i det för att hindra vattnet från att rinna ut. Och som tur var stod det en askkopp precis bredvid honom. Han satte den på plats och fyllde på med vatten.

Men han han aldrig börja diska för han fick besök. Madam Rantverb kom och hälsade på. Det visade sig att stugan låg så illa till att hon var tvungen att stanna över natten. Då det bara fanns en säng var de tvungna att dela och det kunde ju inte undgås att det blev en del kyssar och smek.

Men när nästa dag fröken Sevner Lyserobving också kom och hälsade på var han tvungen att installera ännu en bäddplats eftersom Madam Rantverb inte hade några som helst planer på att avlägsna sig.

Den följande natten spenderade han dock i Sevners bädd på det att ingen månde bli avundsjuk.

Följande morgon var dock de båda damerna som bortblåsta och han tänkte att han skulle utforska omgivningarna. Det var så mycket på landet det kunde bli. Lervägar och otäcka grön-gula fält med otäck säd på. Efter en bit kom han till slut fram till en asfalterad väg där det fanns en busshållplats. Där fann han både madamen och fröken som såg villrådiga ut.

De undrade om han månne var på väg mot "stan" och han undrade i sitt stilla sinne vilken stad de menade. Det kunde ju till exempel vara Örkleljunga, och dit ville han då rakt inte. De båda damerna förklarade att bussen som väntades vid busshållplatsen i alla fall inte gick till "stan" och han undrade var då busshållplatsen som väntade samma buss fast åt andra hållet kunde vara.

Han fann dock intet svar på detta utan vankade moloken tillbaka till sitt ruckel. Framåt kvällen knackade det på dörren och där utanför stod Brad Pretent. Han blev fasligt överraskad. De hade ju inte träffats på över tjugo år. De hade musicerat tillsammans i ungdomen och inte setts sedan bandet brutit upp.

Brad hälsade glatt och förklarade att han var oerhört nöjd med att de nu var grannar. Han tyckte att de omedelbums skulle gå hem till honom och lira.

Sagt och gjort, det stegade iväg. När de kom in hos Brad möttes de av en otäckt lättklädd tant som visade sig vara Brads mamma. De smet snabbt in musikrummet och alla utom han kopplade vant upp sina instrument.

Han hittade ett gitarrfodral som han öppnade, men gitarren där i hade bara tre strängar, så ha lade tillbaka den. Plötsligt stack någon till honom en Les paul och då pustade han lugnad ut.

När de precis skulle börja spela upptäckte han att klockan var fruktansvärt mycket och att han var tvungen att gå hem. Så typiskt.

Väl hemma hade han fått nya besökare. Han var utmattad och orkade inte bråka. Bödelns avkomma hade kommit på besök och de hade ingen som helst tanke på att sova. Han skrek åt dem att de var ju barn och att de måste sova, men hur han än lirkade, både med barnen och barnflickan, gav det inget resultat...

Artificiell nytta

Jomen, se här, kära vänner. Så kan man också uppleva naturen. På håll. :) Han anser att det är ypperligt. Det är finaste fisken att icke utsätta sig för element i onödan. Man kan se sjöar och motionera i maskiner. Han gillar detta.

Han och några till bevisade sin avsky för otäckingar på ett Sergels Torg i närheten av Den Södra Malmen. De voro många som skreko och tyckte illa vara om att beskjuta sovande barn. Bödeln skreko med sin vackra stämma och Greven kraxade med. Fast sedan var han tvungen att bicycla sig mot EM och en hägrande gratismåltid och tillika öl.

Dagen därpå bevisade han att det alls icke är alkoholintag som gör att man efter en hård dags slit och släp lätt somnar i soffan då man där beser typ program från teveapparaten. Nu är han en modern männska och ser ju inte på teven direkt. Det är bättre att ladda hem teveprogrammena och sedan se dem på Macen. Annars kan man ju lätt framstå som stofil. Huga. Nå, han somnade dock i soffan utan att ha intagit en droppe alkohol. Då han brydd upptäckte detta åtgärdades det genast med en jäger.

Han var kulturell också. I Folkbarens foajé bjussades det på operatoner och billig öl. Ett par moderna stycken framfördes och han njöt i stora drag. Spännande var att modern opera tager inspiration av annan modern musik såsom pop. Han fröjdades, tryckte artisternas nävar, tackade och passade på att gnabbas med operasjungaren om kungahuset vara eller icke vara. De voro icke samstämda i åsikterna, men ändock på intet sätt ovänner.

Och sedan hälsade han på Arne Ankas pappa. De samtalade ett tag tills han tog med sin Ankan hem och drack cocktail på ballikången. Arne fattar icke varför alla tror att han haver en fru som heter Annas. När Greven snällt nog förklarade detta blev han som likblek om näbben, svepte cocktailen och gick hem för att skriva ett försvarstal.

Efter en god lunch hos Pontus breve vattnet togde han helg och kastade in två och ett halvt kilo oxfilé i en ugn, bevistade fredagsmys och åt en delikat måltid på Skånegatan innan han oförhappandes demonstrerade en "Vibrating Porta Muff" för ett tiotal damer som rös av förtjusning. För den som icke är insatt är en Vibrating Porta Muff en lösfitta som är inklämd i ett blått rör. Så även här har använts artificiella hjälpmedel. Dock uppskattade han icke detta.

Att föra in sitt äkta organ i ett trångt (ja, han vill ju inte skryta men) artificiellt femalt dito i en blå cylinder kan förefalla som en trevlig sysselsättning, men han kan lova att så icke är fallet. Själva anledningen till val av det artificiella kvinnliga könet var någon Stefans omdöme som löd: "Vibrating Porta Muff är skönare att sätta på än flickvännen." Greven har dock icke haft förmånen att sätta på Stefans flickvän så han kan inte garantera att utlåtandet stämmer, men han tycker synd om flickvännen om hon är sämre än en blå cylinder på att knulla.

Efter en massa försök lyckades han i alla fall nyttja utrustningen, men tyckte nog att det inte var i närheten av äkta vara. Och att bli riden av en så liten rund blå tant kände han ingen som helst upphetsning inför. Han lämnade kvar cylindern för befordran till eventuella andra upptäckare.

Dagen efter var han bakis.

Jo, förresten. Han har framgångsrikt rutit åt Lillekropp att lägga ner.

Den modige Grevens utfärder

Så for han iväg som en besatt. Över bron och sedan till höger. Framme på Pluto för att kolla Docenterna. Jo, det finns vissa saker han värdesätter så högt att han kan krossa en bro. Detta vär heller ingen lång tur, enär Pluto ligger nära Malmens Wästra Utpost. Det var som smultron mot hanses hörselorgan och han erhöll ett förhandsexemplar av nya EP:n. Nöjd och glad fort han hem.

En annan dag for han på besök på Den Östra Malmen. Då skulle minsann Voladoras musicera på Riché. Så han for dit och se, detta gjorde de. Det var en kul klubb (som hette något med pyjamas), kulare än han trott så han förlängde cocktailtimmen avsevärt. Jo, så kan det gå.

Men så klart haver han icke öfvergett Den Södra Malmen där han ju trivs som allra bäst. Han vänder skivor på EM var måndag, eller i alla fall då han haver tid, till komikernas stora förnöjelse. Hillariskt, kan det emellanåt varda. Ibland är han så bitsk att han går på SS en torsdag för att kolla skillnad. Det är det. Säkerhetsnålen till trots.

Ibland tror han att de ska lappa ihop Hornets Gata, men icke. Så fort de fyllit igen ett hål gräver de två nya. Och asfalterar här och var, men redan i ottan. Han förfasar sig högeligen över detta enär det stör hanses nattasömn. Förbålda arbetsgubbar, skrek han i vredesmod, men icke hjälpte det. De hade ju jätteskydd på öronen.

Cykelriddarnas återkomst är nu helt klart inträffad. De far med sina tramskostymer fram och åter och plinkar och viftar som vore de helt fasansfullt galna. Vilken de givetvis är. Greven själv cyklar med förnuft och måtta. "Annars blir man ju swettisch", som han plägar säga.

Han har visserligen fallit omkull och fåttit ett märke på huvet och något knas på knät, men det är sådana saker man får räkna med i stridens hetta.

Denna bild är till AvT

Kan det va all-all-all-all-alla förortsbor?

- eller är det bara dom som har fula skor? -

Han skulle inte ha lånat ut Metpetomobilen till Bödeln. Nu fick han ju velocipeda sig ända långt ut i förorten för Dehås bästa. De har underliga tingestar i förorten. Och inga röd-gul-grönlampor verkar fungera. På ett ställe tyckte förortsbestämmarna att man skulle fara över en tredjedel av gatan och sedan trycka/vänta igenm. Och sedan en tredjedel. Och så vänta. Och sedan den sista tredje... Vadfalls, då tar det ju eoner att framföra sig korrekt. Han swischade över snabbare än ljuset.

Bucklan vid Liljans Holme finns kvar. Att de aldrig fattar.

Han hamnade till sist, efter lite irrfärder, på Långbro Värdshus och kunde där intaga en välförtjänt bärs. Någon fick dåndimpen och kördes iväg i ambulans varför han fick egga den söta barflickan att servera, trots att det inte var hennes jobb. För att hämnas försökte hon ta hanses kontokort, men besinnade sig i det sista och ursäktade sig och log vackert som för att beveka honom.

Han som visste kortets äkta värde brydde sig föga.

Han träffade Å, som han inte sett på åratal och de talte i kvällsolen om gångna tider, män med psykoser, underkläder och andra intressanta ting. TV-kocken rultade förbi i loafers och sågde sammanbiten ut.

Sedan for han sammanbitet själv hem då kvällsbrisen var aningen kall för hanses tunna skjorta. Men som tur var öppnades icke Liljans Holmes Bro när han skulle passera så han kunde snabbt återinträda på Den Södra Malmen och pusta ut.

Bosse, det vill säga förortsbon, har mången underlig idé. En stötte han på redan på Hornets Gata. Denne typ hade givetvis knaskläder och friggolithuvud och plingade som en besatt för att köra förbi på smala leder. Greven suckade överlägset och vid varje röljus rullade han förbi denne knas-Bo. Han log lite överlägset ända till Zinkens Damm där F-Bon med fara för eget och annans liv körde mot rött för att slippa förnedringen.

Det är större risk att träffa på förorts-Bossar i själva förorten. Där fullkomligt vimlöar det av dem. De har bosatt sig i små residens och går ibland ut om kvällarna för att pyssla med komposten.

Kompost har icke alls att göra med att försöka skynda på det Kungliga Postverket utan handlar mer om att gegga med avfall och bajs. Greven undrar varför de gör så, men så länge de håller sig i förorten kan de få hållas, anser han.

Det är så härligt att gå i solen... solen... solen.... solen..

Jo, visst är det något särskilt med att susa förbi BP-mosaiken en lördag vid halv elva efter att ha blivit serverad en makalös frukost av betjänten och tagit en snabb dusch. Ren som en philibuster och pigg som en älg. Icke är detta alla förunnat.

Det har hastigt blivit Warmt och Skönt utomhus. Han ler morskt varje gång han erinrar sig detta. Himlen är tidvis blå och den lilla fontänen i Hvitan spruttlar glatt. Parken är inte riktigt fullsatt ännu, men han gläds även åt att ha höronlurarna med sig ety de otäcka små människorna börjar skrika för högt.

I själva dagen innan noterade han människornas hunger efter Wärmen. De sutto ute även dock det icke var hypervarmt.

Hans musikband spelade högt som phan på söndagen. De få russin som trotsat påbudet om andakt voro förskräckta och de russin som skulle ha en tyst varité (sitta i mörkret och nynna?) förflyttade förgrymmat sin starttid til efter det wackra framträdandet.

...Byggnaden var en märklig blandning av östtyskt fänbgelseläger och radhus. Det verkade bo olika familjer i olika delar av byggnaden, men den var inte avspärrad någonstans utan man kunde lätt och ledigt ta sig mellan de olika rummen, även om man ibland, likt på ett militärt skepp fick byta våning för att ta sig dit man ville. Vissa utrymmen verkade dessutom hysa mindre bemedlade vilka vaktades av personal i gröna plastkläder.

Där hade han alltså suttit och tillverkat en pall av något som egentligen skulle vara en papperskorg. Och när han var färdig upptäckte han att hans kläder blivit stulna direkt från kroppen på honom. Han hade inte riktigt tid att kontemplera över hur detta gått till utan letade genast efter något att skyla sig med.

Trots alla boeende var det betydligt svårare att hitta lämpliga persedlar. Samtidigt var han också irriterad över att hans egna kläder var borta. Till sist fann han i alla fall en omgång kläder som nästan passade och försökte, samtidigt som han letade efter sina egna kläder, hitta en väg ut ut byggnaden.

Det visade sig inte heller vara så lätt, utan han irrade omkring tämligen länge. Han hade förmodligen tur som inte stötte på någon av de boeende eller någon illasinnad personal där han gick genom andra människors allra heligaste rum.

Efter en stund träffade han en kvinna som inte heller kunde hitta ut, men tillsammans lyckades de hitta en port i fasaden som kunde släppa ut dem.

Efter att ha promenerat och samtalat ett tag kunde de betrakta den enorma byggnaden på håll. De kom överens om att den var fasansfullt lik Aspudden. De var också helt överens om att ingen av dem ville tillbaka dit, men hur de än gick verkade alla vägar leda tillbaka dit...

...Det var ett Norrland som han aldrig sett det förut. Där var ingen snö, men alla gräsmattor och alla övrig natur var genomblöt. Allt var fuktigt och rätt otäckt. Som vanligt var det länge sedan någon av hans före detta svärfar hade städat och han tyckte faktiskt att det var rätt obehagligt.

Det vimmlade som vanligt av husdjur och han undrade hur hans egen lilla katt skulle klara sig i detta menageri. Hon syntes inte till och han visste inte om han skulle ta detta som ett gott tecken.

Han letade efter henne och fann att hon hade hittat en kompis i ungefär samma storlek. Helt plötsligt började det spruta vatten ur väggen intill homnom. Han såg ett litet munstycke som satt insprängt i väggen och lyckades vrida till det så att vattnet slutade rinna. Sedan letade han upp svärfadern för att fråga honom om detta var ett redan känt fel eller om det var en nyhet.

Svärfadern såg besvärad ut och började mecka med vattenförsörjningen. Han tyckte att han borde göra något åt vattenskadan på övervåningen och tog med sig en trasa upp. Han var tvungen att flytta på flera möbler för att komma åt ordentligt och plötsligt dök svärfadern åter upp, nu med en dammsugare i högsta hugg. Det var lika bra att få städat när möblerna i alla fall åkte runt.

När de var nästan klara dök hans tidigare fästmö upp och sade att det var dags att åka till apoteket. Sagt och gjort satte de sig i bilen.

Det var skumt ute och en bra bit att åka. När de kommit fram ställde han sig i kö med sin kölapp. Det tog en stund innan han kom fram till kassan. Det var så mycket folk att han misstänkte att det här apoteket bara hade öppet en eftermiddag i veckan. Till sist blev det i alla fall hans tur.

Expediten tittade noga på hans kölapp och bad honom vänta. Hon gick iväg och kom tillbaka med ett paket och en äldre kvinna med missbildad högerarm. Den såg lite ut som en snabel, men en stel snabel. Expediten förklarade att kvinnan skulle hjälpa honom och gav honom paketet.

Kvinnan tecknade åt honom att följa med till en annan del av butiken. Han följde efter, satte sig vid det anvisade bordet och öppnade paketet.

Fram tills nu hade han varit helt ovetande över vad han hade här att göra och innehållet i paketet förvånade honom. Överst låg en sorts plastark med uttryckbara ovaler i. Han skakade på huvudet och frågade kvinnan vad detta var. Hon suckade och plockade åt sig plastbiten, tryckte ut en oval och låste på den. Sedan gav hon honom den och förklarade att det var ett syntest för hans nya glasögon. Han skulle fästa ovalen på sitt nuvarande högra glasöga och med hjälp av en liten spak på sidan av ovalen ställa in önskad synskärpa. Han skulle givetvis göra detta även för vänster öga och sedan skulle ovalerna försiktigt packas ner och sändas tillbaka till avsändaren.

Han undrade lite över varför det fanns tre ovaler i plastskivan men vågade inte fråga.

När han var färdig blev han upplockad och tillbakaskjutsad till svärfaderns hus...

...Nu var han riktigt arg. Varför var det alltid han som skulle behöva rycka ut, medan alla andra tyckte att deras uppgifter var för viktiga för att ignorera. Bara för att de på nian inte kunnat anmäla att de skulle ha presskonferens i tid skulle hela hans dag bli förstörd.

Nåja, han skulle minsann inte missa sin resa, i alla fall. Det går ju så bra att jobba på distans nuförtiden. Han packade ner vad han borde behöva och begav sig iväg mot stationen. Väl ombord gjorde han det bekvämt för sig. Han hade en privat kupé så han lade ifrån sig sin mobil på en hylla och lade sig till rätta på britsen. Tåget åkte sakta iväg och han jobbade lite förstrött. Men vad som sedan hände skulle aldrig sluta förbrylla honom.

Utan att ta med mobil eller dator hoppade han av tåget då det saktade in vid en korsning. När han sedan såg tåget fara iväg undrade han varför han befann sig på utsidan av detsamma och började springa efter. Han hann så klart inte ikapp och stod där och såg tåget åka iväg. Hade det åkt iväg med hans framtid? Det var svårt att säga, men han tänkte inte ge upp så lätt.

Han sprang ut till vägen och försökte stoppa en taxi. Den första åkte bara förbi. Den andre vevade ner fönstret och skrek "Psykfall! Blod i hela bilen!" och åkte bort men den tredje stannade i alla fall.

Han bad chauffören att åka till närmsta station åt det håll tåget var på väg, men chauffören skakade uppgivet på huvudet. Då bad han chauffören att följa tågspåret, men det dröjde inte länge förrän vägen och spåret separerades och gick åt helt olika håll...

Vidare vill han gärna rekommendera Sailor & I.

Gamla synder rostar inte

- eller The Big One Five Oh -

Ack att så sent i livet ta nya ystra steg. Han lovade bort sig och det var bra. Han begick premiär som diskande jockey på Malena Fridays After Work på Folkbaren allra mittast uppåå Hornets Gata. Han spelade vax som mormor Väderwax ratat, men icke gjorde detta ett dugg. Fina melodier i wackra tappningar. Åh, så han hyllades.

Icke mindre hyllad blev han av en Bo som glatt deklarerade att SSB&RDF varit höjdpunkten i hanses uppväxt. Tänk att få en sådan uppväxt. Greven har visserligen växt upp i Dinky Toys och Beatles storhetstid, men att kunna hänvisa till SSB&RDF:s styrelse sedan där på soffan, ja det kan intet gå upp emot.

Bo bjöd på Gin å Tånik och Greven fröjdades. Han drack även Cava i stora mängder.

Han har läst i tidningen om det hemska med att så många cyklister begår singelolyckor. När han fattat att det inte hade något med små skivor att göra muttrar han eftertänksamt: "Ja, det är väl klart. Vissa av de små liven cyklar ju så fasansfullt långsamt att de knappt kan hålla balansen. De blåser ju för bövelen omkull. För att framföra velociped måste man färdas i Lagom Hastighet. Icke såsom en snigel som fastnat i tuggummi."

Och så rätt han har.

Någon illasinnad är ute efter Grevens skinn. Denne Otäcka Typ har grävt en fasligt massa hål i Hornets Gata på det att Greven ska falla i något av dem. Han gör detta dock icke, utan far förbi dem i Denna Lagoma Hastighet som krävs för att Framföra Velociped uppå Den Södra Malmens Gator (och Torg). Desutom luktar det otäckt ur hålen. Denne männska har grävit upp någons gamla kräx. Greven finner detta högst onödigt. Och olämpligt.

Våren komde av sig och övergick i höst. Greven blev genast som bakfull och på uselt humör. Jävla väder.

Han var på riliisparty också. A lanserade sin debutplatta i en överfylld teater på Gästrikegatan eller vad den nu heter där bredvid Vasaparken (parken för de med dålig hörsel). Det var Vacker Musik som framfördes och även hade recorderats på CD:n som han fick fint signerad. Nedan ett exempel.

Bland Wilda Swin i asfaltsdjungeln

Vilke' jack,

va ska'ru göra med huden som sprack?

I nyllet sa det Smack

och blodet skvätte hett

men det var lätt

att fixa tvätt

å bandasch...

(Att sjungas till melodin "Stackars Jack" med Ulf Lundell)

Att liksom minska velocipedens framfart med pannan var en av Grevens mindre bra idéer. Han håller med om det men vill ändå påpeka att tanken var god och det fanns en knut på ett skosnöre som hade en del med i spelet att göra. "Ety", mässar han högtidligt, "att skosnöret fastnat i en för mig okänd del av velocipeden - vilket ledde till att fotbromsning icke kom på tal - återstod intet annat än att oförskrämt försöka stoppa farten med huvudsvålen. I hasten fann jag icke någon annan lösning på problemet. Alternativet hade ju varit att färdas vidare förbi godset i hög fart och jag var ju för bövelen på väg hem."

Dehå blev icke orolig då han framvisade sin blodiga knopp så det var nog inte så farligt. Han yrade lite några dagar, men det känns som en sund reaktion för en Greve på väg ut i full blom.

Han lade dessutom själv världsvant om såret med alsolsprit och sterila kompressert och kirurgtejp. Ingen helare hade gjort detta bättre och på så sätt vill han bara näpsa dessa oroliga som tyckte att han skulle åka till den otäcka med getskägg:s hus på SööS. Nej hugaligen i öronmuffen.

Han har intrat rolighetsministrar. En sju-åtta stycken sådär. H blev glad i hela ansiktet och han har sagt sig villig att utföra detta gebit även flera gånger. Dock har anbuden uteblivit. Om man räknar bort M då, men det var ju typ innan. Men det var icke så simpelt som det kan tyckas. Varje intro var väl genomtänkt och anpassat med fingertoppskänsla ända upp till musarmbågen. Ja, han har även en sådan. Argh!

Mången männska har hudveck. På månget ställe. En del till och med i aschlesdelen. Dessa kan man med fördel avaktivera med laser. Greven är ju modern och tog sig an detta utan tvivel, så icke endast huvudknoppen har blödit, så även baken. Dock är han vid gott mod (nu när yrseln har avtagit) och var i sitt esse på efterarbetesmyset och senare även på mottagningen för C på Mosebacke Ballikong. Mycken skoj hade han tixempel med Modesty Blaise när de var ute och tjyvrökte i regnet och busade även annorstädes.

MetPetomobilen har haft fint men blygt sällskap under hela Winthern. När avtäckelsen föll jublade M men blev även en aning bekymrad. Det var ju statusuppgörelse på gång.

I forna tider, innan snapphanegrillarna uppfunnits, jagade och åt man vilda grisar, så kallade Wilda Swin. Några av er kanske tror att det handlar om nazister eller AIK:are, men så är det icke.

Tag en helt vanlig griskulting. För in ett sugrör i valfri öppning och blås på det att den antar en dubbelt så stor volym. Avlägsna sedan försiktigt ett par elefantbetar, lämpligtvis från en elefant. Slipa med hjälp av sexans sandpapper ner dem en smula i omfång och applicera dem på avrsin sida om svinets tryne. Lär sedan svinet att gruffla och grymta mycket värre och, Viola, så har ni ett Wildt Swin. Man kan tycka att dessa åtgärder med glädje kunna utföras på nazister och AIK:are också, vilket ju stämmer. Men resultatet! Resultatet bliver icke Wilda Swin. De blir Otäcka Swin.

På förne tidigare jagades dessa bestar med synålar, om man var modig och aningen dumdristig. De visare jägarna använde spjut och lyckades ofta även i sitt uppsåt att fånga, döda och till sin hemby föra hem ett Wildt Swin. Sedan stektes det över öppen eld och alla gottade sig.

Greven ville också gotta sig och de sina då Dehå fyllde år och bjöd alltså på Wildtswinsstek. Många var de "aah" och "ooh" som utstöttes under måltiden.

Av Greven fick Dehå en iMac på det att Dehå sedan kan data på riktigt. Dehå gladdes som fan.

Men icke ett enda Gränges-anfall tillät han sig. Tur.

Även Gräven

Han har farit på årets första exekution. Runt hela den Södra Malmen uppå velocipeden for han. I solsken, men kallare blåst. Han pausade på Den Sydöstra Delen af Malmen för att intaga en kopp cappuchino på Spuntan. Inga bekanta vid denna tirdiga timme, men han pustade ändock som en valross, så hvad spelade detta för roll.

Det äro svårt, om icke helt omöjligt, att cykla i trappor. Detta haver han utrönt då han på sin undersökningsrunda hade viljan att erfara nya upplevelser. Trappor här och trappor där. Annars är ju Söder sig likt, tackolov.

Han varierade sig med efterarbete på El Mundo häromdagen. Behagfullt som vanligt. Mycken gamman, mycken folk. Detta voro roligsamt. Tidigare på El Mundo erfor han att valrossen är en säl, liksom även sjökon. Nej, icke skökan, utan sjökon. Skökan är av honkön och Bor i Dell. Har han hört. Han haver icke besökt henne, då han icke känner till var Dell ligger. Men om det dyker upp på Google Maps vete man icke huru det gå.

Den Lilla Lilja har fått vädra uteluft uppå hanses enorma ballikång. Uppå denna trivs hon i vårsolens glans. Hon sniffar och går an som den katta hon är. DH har utegångsförbud och surar något, men alls icke så mycket som man kunnat tro.

Även Gräven vädrar morgonluft. Frihetens wingar flaxar med enorma vingslag i luften omkring honom. Hade hanses frisyr varit ovårdad hade den stått som en strut, såväl hit som dit. Det är även tid för solglasögon på. Mycken nöjsam.

Han lunchade på Vapiano vid Stureplan härom dagen. Med H. En mycket trevlig upplevelse och bizarr restaurang där man fick som nästan en egen kock som tillagade råvarorna inför hans nyfikna anlete. Bra och gott blev de och H försäkrade att Greven haft rätt och beklagade mänsklighetens saktmod. De tunga elefanterna kan förvisso icke stega fram med enorm hastighet, men i huvvet kunde det ju gå lite undan. H rådde i alla fall Greven att icke stånga pannan blodig otan försöka hitta mjukt material att gnida den mot. Pannan alltså.

Han har fått inbjudan till London också. Framåt hösten. Det känns ovanligt bra och han funderar på om det går att ta en längre rutt dit. Han får fundera. Men först måste dock de onda islänningarnas angrepp på luftrummet undanröjas på det att han må få möta Wästerlandet som han önskat.

Det blir fler och fler hål i Hornets Gata. Snart kan icke ens en cykel framföras mellan murarna som arbetsgubbarna byggit upp. Han vinglar osäkert fram bland busaar och lastbilar som plägar trycka sina metallkroppar genom alla smala framkomligheter och fruktar ofta för sin säkerhet och sitt liv. Han måste rådfråga säkerhetsmannen...

När de Stora Elefanterna dansar har den fattiga inga Sock-i-Plast

Han har varit på möte med godsägarna. Det var en hel del formalia, men även en del tjafs. En motionär hade sprungit bort men ville ha kvar alla jävla träd. Greven ville inte visa sig otålig men tänkte i sitt stilla sinne att om man vill bo bland alla jävla träd får man väl bosätta sig i en skog. Där bor det träd. I Den Stora Staden bor det Asfalt och Per Tiklar. Fast det är färre Per Tiklar per snutt uppå Hornets Gata nu än tidigare då de Dubbade Däcken har farit åt fanders.

Han tänker dock skriva en motion till nästa möte och be om avskjutning av de otäcka fåglar som piper i Arla Morgonstund då han plägar slagga. Snusa. Sova. Snarka. Och icke lyss till erbarmeligt fågelkvitter. Han bor ju I Stan!

De övriga dubbade, nämmerligen cykelriddarna, har dock uppståttit åter. De far med sina insmilande hjälmar och de fåniga kläderna runt som yra barrikadryttare och viftar med öronen hit och dit. Och pinglar. Pinglar som fan. Han har tinnitus och uppskattar icke detta.

Han känner frihetens vindar flaxa runt det som en gång var hans hår och numera bara är små och korta strån som sticker ut från svålen. Men frihetens vindar. De känns.

Hornets Gata, förresten, har gåttit sönder. Den är full av stora hål, prexis som en sån där Schweitsisk ost. De blå ormbussarna far som skållade illrar och har svårt att komma fram. Sammartidigt har en idog kommunalarbetare monterat olika avspärrningar på ett fiffigt sätt, nästan som labyrinter längs hålen och groparna. En dag såg han huru en cykelriddare förirrade sig in bland labyrinterna och komde bort. Han log överlägset när han vischlande jonnade förbi den förvirrade.

Han har hört att Borgmästarn metar med en klarinett. Eller fiskar efter klarinetter. Han stödjer detta helhjärtat. Eller med en imaginär pacemaker i alla fall. Särkilt skepparkransen i det blå. Fast själv vårdar han sina sidobrännare. De passar som bättre uppå hanses rosiga kinder.

Han nynnar förnumstigt på en visa om en stulen kyss.

Dissi fiiling åå nåstalgi...

Den ärevördiga Wåren gör sitt allra bästa för att äter erövra Den Södra Malmen. Greven har plockat fram (hehe) velocipeden och far emellanåt på utfärder med detta fordon. Det kan dock inträffa att han inser att Wåren har fastnat i seg deg och icke kan leverera jämt.

Då går han. Eller sextisexar. Fast han gillar inte att sextisexa. Han gillar att sexa.

På Hornets Gata ligger partiklarna tätt packade ety han har hittat irrvägar att framföra MetPetoMobilen. Som ut söderut får han fara som en toktankad spillkråka, men hemåtr går det finfint att fara på Lundens Gata. Där fick han in en poäng på tokmoddiraten som ville ha dubbfritt. Men så har hon dubbar på insidan av huvudet som skaver - skaver - skaver - och - skaver på den minimala hjärnan som skvimpar runt där inne.

Han har monterat modern musik i MetPetoMobilen så den kan framföras med högljudd rockandroll var han än drar fram. Det är en behaglig.

Det var sådan där nostiliagi härom dagen. Han var på fest på kapsylen. Ack, det var i de unga åren han irrade gångar där, men numera gick det lika bra. Han kollade när J och K lirade svettlack och träffade såklart O där.

Innan hade den en sorts snörpartaj. Han myser när han tänker på hur trevliga de är, det där folket från Den Södra Malmen. Han är oerhört priviligierad som har den äran att tillhöra detta ystra gäng. Liksom en hare skuttar han fram och åter. De åto goda saker. De drucko godfa saker. J sade att han (Greven alltså) borde skaffa en lösf*tta, vilken han genast noterade i kalendern. Efter nästa apanage.

Jojomensan.

Ack! Torpet var ett träsk.

Han var och utforskade sommarnöjet. Visserligen var det bara april, men han tänkte liksom så att när det ändå var påsk kunde man ju ta an koll. Vädret verkade också sköta sig och värma kalla hudar som exponerades för solljus.

Sagt och gjort. Han laddade kylväskan med sprit, pilsner och vin och packade ett lakan och en tröja samt några extra papperskallisånger och hivade in allt i MetPetomobilen och for iväg. Solen sken och mummlorna hurrade. Han visslade glatt på sin färd.

Han togde av vid Åkers Styckebruk och for som en pil på den lilla vägen till femtifemman. Och sedan efter IP:n och Canaxa; vänster in i skogen. Han häpnade över att det var så vitt. Massa, massa snö som bara liggde där. Hade den inte fattat att den skulle smälta? Märkligt, på hanses ära.

Han morsade glatt på jagaregubben och fasade när han såg den sista snutten vägs belägenhet. Lera. Han körde så försiktigt, så försiktigt på det att han icke skulle köra fast. Och gårdsplanen. "Icke längre kallar jag detta torp, detta är ju för bövelen ett träsk!" sade han ömt till sig själv.

Sedan träffade han andra inhibitanter och de umgicks och fixade sillamat. Det var dock en aning ledsamt att vara där - första gången med vetskapen att MetPet icke mer skola komma dit.

Stärkt av sill, öl och nubbe skulle han sedan modernisera MetPetomobilen genom att avlägsna kassettbandspelaren och peta i en CD dito. Dock hade de små japaneserna byggit hela bilen runt nämnda kassettmojäng så en stor demontering vidtog. Efter mycken om och men komde så joxet loss, men icke hade samma kontitakt applicerats på den gamla som den nya behövde. Sura miner och grums.

Han forde hem dagen efter, för att handhava Lilja som vaktat stadsresidenset med den äran. Hon var dock aningen förbryllad över Grevens långa frånvaro, men hade därvid icke bajsat på kudden. Heder åt Lilja!

På en helt annan dag förkovrar han sig i åttitalsdisco medan han förbannar vädergudarna som låter den snöa på marken igen. Ohövligt, om inte annat.

Dansa häxan våt

- ELLER TELEKINESER I FULL FRIHET -

Nån jävel har ruckat på tiden. Han är villrådig; Är detta Grevens tid eller är det Grevens otid. "Det var i Grevens otid" kan man väl inte säga. Greven for dock ut i ett irriterat "Vart fan tog min middagslurstimme vägen?" när han upptäckte detta illdåd. Flera i hanses omgivning försökte försiktigt förklara att detta är en halvårsvis återkommande ritual De Swänska Medborgarna ägnar sig åt, men han skakade bara på huvudet och sade: "Bah, jag vill nanna middag!".

Han har premiärvädrat velocipeden. Jösses vad det gick. Han for fram genom regnet (jo, såklart regnade det när cyklingen tog sin början). Men det voro icke kallt, utan han kände sig som en kung på hjul. MetPetomobilen i all ära, men på Den Södra Malmen är Grevelocipeden den bästa fordonstypen ety det är (i alla fall nästan) helt okay att ta sig en cocktail på vägen, något som automobiler i skala 1:1 icke tillåter.

Må nu vara så att de orkeslösa fredagarnas tid äro över. Han har lyckats nanna kudden bra stunder före midnatt flera fredagar i rad. Detta ger honom en känsla av otrygghet då många roliga saker plägar inträffa just under de så kallade sena timmarna på fredagarna. Men med ljuset återvänder måhända piggheten.

Han är eftertraktad i Uppsala. Satans Kadaver vill gärna se honom där på samkväm och han är icke nödbedd att tacka ja. Smärre justeringar i kalendern, bara, så ordnar det sig.

Han har hört talas om att påsken snart gören sitt inträde. Han har förklarat varför man firar påsk;

"En gång i forntiden bodde det icke-egyptier i Egypten. De kände sig förfördelade då de icke hade egna pyramider och kunde gå som folk. Men Egyptenkungen vill ha dem på plats för han ville inte längre gå på snedden och tänkte därför lura av dem hemligheten med en världsvan gångstil. Icke-egyptierna (som var av Dawids folk - det är typ samma som jag berättade om i julas, fast för längre sedan) förfasades härvid och ville gärna behålla sin unika gångstil.

I detta komde det en märklig IFK Göteborg-fan och målade massa plustecken på alla dörrar. Sfinxen förundrades härvid och Dawids sonar och dottrar bestämde sig för att hastigt och utan att märkas för mycket avlägsna sina lekamen ur Egypten och bruka sin gångstil. Sagt och gjort, de gav sig av och för att inte höras så bra viskade de (istället för att skrika) 'På Språng!'. Alla utom den som sist gav sig av - han hette Döwid - som inte kunde hålla sig utan skrev. Nu var det också så olyckligt att han stammade, så vad han skrek var 'PÅ SK... PÅ SK... PÅ SK...' varvid en rätt tuff typ som hette Gertrud knackade honom i huvudet med en avlagd kalebass och drog iväg honom ut i öknen.

På så vis fick påsken sitt namn. Men hur gick det då för alla gångarna? Jo, som tur var kunde de ju gå ordentligt för de irrade runt i öknen i förti år utan vare sig snus eller cocktails. Det vete fan hur de klarade sig.

Men, nå, det är icke slut med detta. Minns ni Yesus som jag berättat om tidigare? Han blev ju född på julafton och uppfann julklapparna. När han hade vuxit till sig (och ifrån presentbegäret) var han på besök i en stad som hette GerUsaLem (Who´s fucking the states?, lixom). Han hade inget fordon utan bara en gammal åsna som stapplade in i staden, fast befolkningen hade bestrött vägen med palmblad så att den skulle halka.

Han hade ett gäng polare med sig. De kallades av någon anledning för Lärj-ungar, fast ingen visste vad en lärj var för något och polarna var alla vuxna män. Några säger att han hade en dam med sig också, men andra tror inte att det är sant.

Yesus gick bärsärk i GerUsaLems köpcenter 'Mammons Tempel' så att handelsmännen blev gramse och kastade grillvantar omkring sig. Sedan skulle Yesus och hanses kamrater fira denna påsk (det hade gått fasligt många år sedan hanses förfäder knallade runt i öknen, men det var faktiskt - tro det eller ej - just i närheten av GerUsaLem de landade. De kallade det för Kaanans land för att de hade blivit halta (uttalas 'haalta' annars hade det ju stavats 'hallta') av sin långa promenad.

För att fira påsken hade de samlats hemma hos någon som bodde i närheten (såklart). De åto bröd och drack vin. Yesus tittade sig plötsligt lurigt omkring och sade med stadig röst. 'Beakta! Detta bröd är min lekamen och detta vin är mitt blod!'. Lärj-ungarna häpnade. Sådana visa ord hade de sällan hört. En av lärjarna (Yudaz) var lite extra påstruken och undrade sluddrande varför de bara åt bröd och vin när det fanns så väl sovel som starkspit i kylen, men de andra tystade honom kvickt.

Yudaz blev härvid harmsen och gick iväg till Pill Atos och Kaj Fass och klagade. Pill Atos voro icke av Dawidsk härkomst och även om Kaj Fass faktiskt var det så tyckte han att Pill var jävligt tuff och ville vara som han. Han var nämligen Romare och Kaj gillade rom och cola. Gillade är förresten ett för svagt ord, han avgudade rom och cola. Det var som hanses dimjölk. Han hade alltid en kagge under armen och för det mesta ett vasstrå upp till munnen på det att han kunde suga i sig denna söta vätska oavbrutet.

Pill och Kaj blevo bestörta uppå denna hädelse av cocktailtimmen. De menade att det voro en stor synd att drick vinblask om det kunde serveras martinis. De beslöto på stående fot (Kaj var förvisso lite svajig) att denne Yesus skulle tillfångatas och hånas. Pill och Kaj var nämligen mäktiga män i GerUsaLem. De smorde en listig plan tillsammans med Yudaz, som också skulle få en näve småpengar för det han blevo tvungen att göra.

Så på torsdagen när Yesus togde en prommenad i en trädgård som var namngiven efter en get som hette Semane så sprang Yudaz fram till Yesus och skreko: 'Ack! Jag känner mig bögig idag!' och så gav han Yesus en stor blöt puss. Yesus torkade förnärnad av sina kinder och muttrade något om spott i skägget när ett gäng soldater kom svepandes och togde med honom till finkan.

Där satt han och försmäktade, mäkta förvånad ska tilläggas, i flera minuter innan han blev uppkallad och utslängd på ett torg. Där fick folket välja om de ville släppa en homocidal maniack eller Yesus fri. De valde maniacken då de trodde att det var en manick som kunde vara bra att ha. Och då spikade Romarna upp Yesus på ett kors där han fick hänga hela fredagen som härefter kom att kallas Långfredag.

Och det är därför De Swänska firar påsk genom att äta lamm, klä ut sig till häxor och gömma ägg under lösa persedlar. Det är svårt att se sambandet, men icke desto mindre, så äro det."

Äras den som äras bör - eller ära Greven så blir allt bra

Jaha, när man ser detta tror man ju att mänskligheten äntligen tagit sitt förnuft till fånga och ärar den som äras bör. På Borgmästargatan också. Lixom ett stenkast från hanses tidigare residens på Kocksgatan. Greven själv fnittrade upphetsat tills jag påpekade att det inte var i Stockens Holme som caféet ligger. Det ligger nämligen i Karlskrona. Då får man vara stark om ska orka kasta stenar hela vägen dit. Visserligen ligger caféet i en gammal Grevagård i 1700-talsmiljö och hela alltet, men jag är inte lika säker som herrn på att det är till hanses ära de namngivit sitt etablissemang. Han är dock tvärasäker.

Han har vartit ute i luften också. Luften äro som förändrad. Den äro hetare och behagligare. Han andades med lättnad och fann det exemplariskt att kunna softa ute istället för att ansträngt gå runt och spänna sig för att motstå isande kyla med otäcka bismaker. Han hade dock helt fel pjuck på sig eftersom allt smältvatten från Den Södra Malmen antagligen hade tänkt sig att sammamträffas i Tantons Lund. Han skuttade som en spjärtstjärt genom vattenmassorna och undkom med aningen fuktiga strumpor.

Det äro dock härligt med vår. Han varde dagen innan uppå äfwentyr på den Östra delen av Den Södra Malmen. På El Mundo vankades fredagsmys med sällskap och sedan var det öfverklassträff hos Urban på Nytan. Där spisades musikaliska höjdpunkter som serverades av J.

Han träffade en grön dam i trångmål. Som den schentlemaan han äro ledsagade han henne skyndsamt till bekvämlighetsinrättningen. Hon fröjdades härvid. Han träffade också på O och L. Det var på tiden. Och mycket trevligt. Fryntligt och behagligt var det tills han vandrade hemåt i natten.

Han och P ska på singelpartaj. Undrar varför de ska spela 45-varvare...

I denna arla morgonstund

...på högen med tingestar som de kortväxta lassat ur väskan.

Han hade kanske hoppats på några enklare klädesplagg. Han var ändå lite obekväm med att gå runt naken, trots att det knappast fanns någon i närheten. Det fanns inga klädesplagg bland pinalerna framför honom. Där låg en sax, en köttyxa, ett stämjärn, en skrivbok och en eltandborste. Han... Oj... Nej... Ja, jag lovar... Jag ska...

Krabbor i mitt öra

Han funderar förskräckt över vad han just kontemplerat på. Att taga sig fram på därför avsedd plats äro icke alltid samma såsom att färdas effektivt. I begynnelsen, eller i alla fall för ganska länge sedan, beslöto de visa (?) att de som icke färdades med fordon såsom vespa, automobil, velociped, moped eller Epa-traktor skola använda sina lägst belägna exkrementer, placera dessa på en upphöjd typ av platå som sig sträcka längstmed husens väggar och därmed och för egen kraft föra sig själva framåt mot önskat mål. Så, mina vänner, uppfanns trottoaren.

I många år gladdes människorna åt att kunna skutta, gå, hoppa och ja, till och med kravla för att komma dito de ville. De fröjdades så till den milda grad att en uppsluppen yngling vid namn Uffe myntade en idé om att man kunde sätta bord och stolar uppå en trottoar. Att sedan införskaffa flinka servitörer och servitriser som kunna springa fram med drinkar och åter med tomma glas voro en enkel grej. Han ville kalla detta för Uffe-servering, men andra, föga omtänksamma typer oroades över att han skulle få hybris och döpte uppfinningen till uteservering.

Nu fröjdades människorna ännu mer. Jo, för att utifall att de blevo trötta i fötterna, fingo skoskav, törstade eller av annan anledning (Cocktailtimmen) voro tvungna att taga en paus i promminerandet fanns här en ypperlig chans att göra just detta.

Men tro icke att denna fröjd och gamman skulle hålla i sig. Å nej! Isiga vindar började blåsa över landet. Luften fylldes med kalla och märkliga pyttesmå tingestar. De voro så små att de inte föllo rakt ner utan liksom singlade ner mot marken. Människorna döpte detta snö.

Och snön den föllo och föllo. Männskorna fortsatte sitt spatserande på trottoarerna varpå den fallna snön blevo uppluckrad och som blöt och trögflytande, lite som en slurpie. Om natten sovo männskan och den kalla vinden förvandlade gegget till ett hårt och halt underlag.

När människorna vaknade fann det det som omöjligt att taga sig fram på Malmen. De halkade och for som berömda snorloskor såväl hit som dit. Men en särskilt fiffig människa uppfann en ny gångstil för de saktmodiga. De som icke hava brått. De som hava tålamod som en salamander. De gingo sidledes på trottoirerna som en segelbåt i motvind. De övriga fotgängarna förfärades härvid då de hade viktiga saker att utföra Snart. Inte Senare.

När sedan snövallen uppfanns blev livet outhärdligt...

När adeln sover passar pöbeln på

...det fick honom att hoppa till. Han såg sig omkring men kunde inte se någon levande människa. Han stod blickstilla. Hans sinnen var på helspänn. Han lyssnade, men det verkade som alla ljud plötsligt hade upphört. Syrsorna hade slutat syrsa. Humlorna hade slutat humma. Det var alldeles tyst. Han rörde långsamt på huvudet och såg sig noga omkring. Han kände en söt doft som han kände igen, men inte kunde placera. Han andades djupt och väntade.

Då inget hände fortsatte han att gå. Sakta och försiktigt gick han genom gräset och fortsatte upp mot bergets högsta punkt. Syrsorna började försiktigt syrsa igen, men humlorna var fortfarande tysta. Han tänkte att det kanske inte finns några humlor här. Han hörde något som prasslade i gräset och såg sig förskräckt omkring, men han såg ingenting.

När han började närma sig toppen glömde han sin försiktighet och skyndade på stegen. Han var noga med att inte titta sig omkring innan han kom hela vägen upp utan fäste blicken på marken framför sig. Där låg plötsligt en liten visselpipa. Han stannade och tog upp den innan han gick de sista stegen mot sitt mål.

Han kunde knappt tro sina ögon och han undrade vad han hade förväntat sig. Lyxhotell med vackra uppasserskor som skulle ta hand om honom? Motorvägar fyllda med trafik? Flygplatser eller kanske till och med rymdstationer? Men allt han såg var savann, savann och åter savann.

Han satte sig besviket ner och lade huvudet i sina händer när fyra händer plötsligt greppade tag i honom och kastade honom raklång med ansiktet före ner på marken. Han hörde det vansinniga skrattet igen, denna gång följt av ett rätt fånigt tjatter. Händerna höll fast honom och hans huvud så han kunde inte se vad det var för några som hade attackerat honom. Han kände hur de slet och drog i väskan han hade fastlimmad på ryggen. Det gjorde ont och han stönade till. Som svar fick han ett hårt slag i bakhuvudet så att hans ansikte slogs i marken. Han kände smaken av blod och förstod att hans läpp hade börjat blöda.

Plötsligt verkade det som om hans angripare fått upp väskan. De tjoade glatt och började ösa ur saker ur väskan. De släppte hans armar och satte sig istället på honom. Han kunde inte röra sig, men nu när han hade armarna fria kunde han föra handen mot sitt ansikte. Han kände försiktigt på läppen som börjat svullna upp. Plötsligt insåg han att han fortfarande hade visselpipan i handen. Han förde den mot munnen och blåste allt vad han orkade.

Hans två angripare for upp och han var plötsligt fri. Med en vighet han själv förvånades över hoppade han upp på benen och intog vad han föreställde sig var någon sorts försvarsställning. Hans angripare var små, kanske bara knappt över metern höga, men de var vältränade. Deras gyllenbruna hy lyste i solskenet. De stod bara ett par meter ifrån honom. De var klädda i någon sorts höftskynke och hade fötterna inlindade i skinntrasor. Den ene av dem hade ett vasst spjut som han riktade mot mannen.

De stod så en stund och stirrade på varandra. Den ene kortväxta väste något som den andra bara besvarade med en huvudskakning. Han visste inte vad han skulle göra, men han satte visselpipan till munnen och drog ett djupt andetag. Innan han hann blåsa släppte hans fiende sitt spjut och de båda kortväxta männen satte sina händer för öronen och kved. Han gjorde ett utfall som visade att han tänkte blåsa varpå de båda männen vände på klacken och med en otrolig hastighet försvann de nedför berget.

Han plockade upp spjutet och vände sig om. Han var nyfiken på vad väskan han ofrivilligt burit omkring på hade innehållit. Han ställde sig på knä och tittade...

Lukta på väggen i WC:t

Klicka på play och få
underhållning under läsningen

M A Numminen har fyllit år. Sjutti år. En hedersvärd ålder för en hedersvärd man. Greven besökte honom i Salemkyrkan endast ett par dagar före bemärkelsedagen. De samtalade om hans klassiska karriär och hans stundande världspremiär i Berlin. M A Var så lycklig att Greven uppskattade hanses förra verk, "Svenska språkets inverkan på båda sidor om Bottenviken" och förklarade glatt att det var just den sortens musik han brinner för.

De flesta andra pratar tydligen bara om gummibollar...

Greven vill härmed gratta och utlysa en önskan om spontana hurra-rop för MA.

Greven har varit lugn och stillsam. I väntan på våren har han ådragit sig en smärre förkylning och bäddar ner sig med sin Mac och kollar på Doctor Who. En behaglig uppgift, anser han. Men helt overksam är han inte. Han vadar då och då runt i smältvattnet för att inhandla saker. Eller utföra saker, men oftast är de av föga vikt och bör, enligt honom själv, icke taga upp plats i detta forum.

Dehå har änterligen uppskattat hanses julberättelse och spritt den till kamraterna av lägre ålder. Dehå trummlar och trummlar. Det är bra.

Idag klöste Lilja nästan för första gången på klösbrädan Greven inhandlade för ett flertal månader sedan. Trots ivrig påhejning av Greven själv övergick hon dock strax till att vässa sin klor på Grevens soffa och Greven själv.

Det har varit mellorodifestival. Greven har åsett några av dessa tillfällen i E:s sällskap, men gårdagens final dissade han fett. Han tittade hellre på Lyckohjulet i sin feberyra.

Samtidigt i Burkina Faso

- ELLER EN VOLTA I KONTRASTERNAS LAND -Ja, inte frös han, i alla fall. Mannen var faktiskt helt naken förutom en axelremsväska som någon hade limmat fast på hans rygg med superlim. Han såg sig yrvaket omkring, förundrad över sakernas tillstånd. När han upptäckte väskan och dess belägenhet blev han ond. Han hade gärna vetat vad som fanns i väskan, men hur han än vände och vred sig eller sträckte armarna bakåt kom han inte ens åt att öppna den. Han kom också att tänka på att det kunde vara en sådan där reklamväska som gjorde reklam för något löjligt. Som till exempel Felix ketchup.

Han slog dock dessa tankar ifrån sig och började sondera terrängen runt honom. Han befann sig på någon sorts savann. Det växte högt gräs runt honom och en bit bort gick en zebra och betade. Han noterade glatt att den var svart-vit. Direkt reagerade han över att det var ju normalt. Hade den däremot varit rosa och greddelin hade det varit något att höja ögonbrynen åt.

En bit bort såg han hur ett litet berg höjde sig mot himmelen. Det var inte så högt att det hade kommit snö på toppen så han beslutade sig för att försöka ta sig upp och se om han kunde hitta någon bebyggelse. Det var en bit att gå och solen var het så han blev snart törstig. Till och med en lättöl hade kunnat slinka ner.

Det var längre än han trott och när han kom fram till bergets rand (stället där berget börjar höja sig ur marken) var han rejält utmattad. På ett lågt växande träd hittade han någon sorts frukt som han plockade och smakade på. Det smakade som ananas, fast med hår på. Det hjälpte knappast mot hans törst, men gav honom i alla fall kraft att fortsätta. Han plockade med sig två extra frukter för säkerhets skull och gick vidare.

En bit upp på berget kom han förbi ett litet vattendrag där han kunde släcka törsten. Han satte sig i skuggan av en segelbåt och vilade en stund. Inte förrän nu hade han hunnit fundera över hur han hamnat i denna prekära situation. Det sista han mindes innan han vaknade på savannen var att han stått på Krukmakarens Gata på Stockholms Södraste Malm och betraktat en helt infrusen cykel. Han hade blivit som fascinerad av den och inte kunnat låta bli att röra vid sadeln. Sedan mindes han bara ett ljud som lät som när en ganska grov gren, eller kanske ett skelett-ben, knäcktes och ett ljusblått sken.

Han suckade djupt och reste sig. Han gick ner till vattendraget och drack sig otörstig. Han beslöt vidare att fortsätta följa vattendraget uppåt mot bergets högsta punkt. Han hade precis kommit så långt att han inte längre kunde se segelbåten när han hörde ett fasansfullt skratt bakom sig och...

Nu knackar Greven mig på axeln och undrar vad jag skriver för dynga i hanses blogg. Han har tydligen stått bakom mig en längre tid. "Visserligen", säger han myndigt, "är jag fasligt intresserad av hur det går för den där väskmänniskan som springer naken i djungeln, men emedan det är Dry Martinidags må betjänten omedelbums övergå till viktigare göromål! Och därmed basta."

Men vem vet inte, vi kanske får träffa vår man i Burkina Faso igen.

Dreams'n'nightmares

Det fanns (finns) en "killer rabbit" i Monty Pythons film om den heliga graalen. Greven har varit kaninvakt, vilket inte egentligen innebär att han har vaktat en kanin (inte ens flera). Nej, istället har han vid väl valda tillfällen prominerat till Den Helige Pauls (och då är det inte McCartney) Gata och utfodrat ett dylikt djur. Kaninens ägare är/har varit och frotterat sig emot sol och värme och han tyckte synd om Ninen och försökte trösta den med kel och gamman. Döm om hanses förvåning då den attackerade honom. Hans ömhetsbetygelser avtog i kraft, må man säga.

Som alla andra drömmer han. Visserligen om en ljus och behaglig framtid, men även då hans lekamen vilar sig inför de nya äfventyr han kan tänkas uppleva. Det vill säga Då Han Sover.

Vid ett tillfälle drömde han så hemskt om hans före detta tillkommande och att de skulle gifta sig (igen?) trots att det hela var som över. Det var som en sällsam historia där alla sprang runt och skulle ordna med saker han tyckte var tämligen onödiga. Den före detta tilltänkta hade dock den goda smaken att inte medverka mer än nödvänligt i drömmen. Han vaknade dock i god tid innan skengiftet ingicks, så han har på intet sätt misskött sig, ens i dvala.

Han tog tåget till Hälsningens Borg, en ytte pytte bebyggelse som ingen annan hittat till. Då han steg av tåget upptäckte han att byn var uppbyggd såsom en mycket liten lantortsbebyggelse med en huvudgata, några hus och inte mycket annat.

Han hade mycket bagage med sig. Och Dehå. Dehå försvann tämligen omedelbums för att umgås med den yngre delen av befolkningen och återkom endast då och då i en tyst och lite missnöjd skepnad.

Deras ackommendation (alltså där de skulle bo) var inte helt iordningställd så de hade att vänta. Han visste att Borgmästarn borde vara i närheten, men som vanligt var det osäkert exakt var han var.

Han blev hänvisad till en sevärdhet en bit utanför byn av P. Det var en formation av knytnävsstora stenar som hade format sig i form av ett utsiktsrum. Ett rum med en vy. Dock icke som med väggar, utan mer som ett stenröse som kunde bestigas med försiktighet. Väl uppe kunde man bli hänförd av den Wackra Wyn. Innan de hann ta ett enda steg dök ett par upp och hälsade dem välkomna. De berättade att det fanns Regler här. Man kunde inte klättra upp på röset iklädd kläder. Det var då han insåg att paret inte hade en tråd på kropparna.

Inte tyckte de detta var märkligt. De skalade av sig plaggen och klättrade upp. Väl uppe kunde de skåda ut över havet. Med blå himmel och stora vita moln. På grund av ett naturfenomen förändrades molnen oavbrutet och skapade Förunderliga Figurer i skyn. Men när han fick fram kameran upptäckte han att batterierna var slut.

De beklädde sig och vände åter till Hälsingens Borgs Centrum för att utverka om ackommendationen blivit färdigställd. Ägarinnans son beklagade att så icke var fallet. Hanses moder var mycket sjuk, och han bjöd dem in i ett annat hus för en lättare förtäring.

De steg så in i ett stort rum. Mitt på golvet stod ett stort bord, sparsamt dukat med skaffning. Förutom detta var rummet helt oinrett. De försåg sig med lite foder och åto i tystnad.

Efter måltiden bjöds de in i ett annat rum. Deras värd förklarade att hanses mamma var opasslig och att Greven och Dehå kunde disponera detta rum den första natten i stället för det som borde ha iordningställts åt dem. Greven opponerade sig stillsamt då rummet helt saknade möbler. Värden sade då att detta skulle åtgärdas.

De gingo så ut i det första rummet som genom ett trollslag fyllts med Personer. Många var de, och trevliga. Vissa klädda i Wackra Kläder medan andra voro mindre påbylsade. De samtalade i god ton och Greven träffade en Wacker Dam som plötsligt, innan sin sorti, gav honom sitt huvud. Han förvånades aningen härvid, men hade dock ingen invändning. Innan hon gick bad han att få träffa henne igen. Visst fick han det, men inte just nu. Hon gick.

Han befann sig plötsligt övergiven i ett annat, mindre rum som endast var inrett med ett litet bord, en liten förstärkare och en Stratocaster. Han upptäckte att hans kläder upplösts i tomma intet och till hans förtvivlan var gitarrbandet för kort för att gitarren skulle dölja hans könsorgan om någon skulle komma in. Han justerade snabbt bandet och försökte ställa in ljud.

Han hade tydligen införskaffat en väldans modern typ av Walkman eller iPod, för han hade väldigt svårt att förstå hur den skulle användas. Han förundrades föga härvid utan lyckades envist få ur mackapären en Who-låt som han kunde musicera till. Mycket Wackert var det. Efter Who-låten kom det dock endast tal (prat, inte siffror) ur maskinen och han tröttnade.

Han hade tydligen förargat något i stadens atmosfär, för hans påklädning hade misslyckats på det att just hans könsorgan tittade fram ur byxmynningen. Han fann detta obetydligt och trots att vissa mötande kommenterade detta var det heller ingen som tog illa upp. Han drog av detta slutsatsen att han har ett Wackert Kön.

Han gick så ut på gatan igen där folket (ja cirka tio stycken) hade samlats i oro över ett annalkande oväder. Han visste att han hade glömt något men kunde inte minnas vad.

Plötsligt stod Den Wackra Damen bredvid honom och han frågade om de kunde vänslas en aning. Ja, svarade hon, om han lovade att vara en gentleman. Han svarade smått förnärmat att det var han alltid. De kelades och myste. Han fann detta högst behagligt när hon plötslig berättade att hon ville bada. Själv. Han frågade dock var hon skulle bada men kunde inte uppfatta svaret. Han lät henne gå.

Hanses värd kom plötsligt springande med en Tjutande Mojäng i högsta hugg. Det visade sig att det var ett larm till Hans Sjuka Moder och alla fick då bråttom. De sprang in i moderns hus och värden sprang upp på övervåningen. Även detta hus var totalt omöblerat och han förundrades härvid.

Värden kom så ner och lät meddela att hans moder var opasslig och bad alla gå. Vilket de också gjorde. Det hade blivit sent och Greven och Dehå drog sig tillbaka till det rum de fått anvisat och fann att en filt hade slängts in. På något märkligt sätt lyckades de dock tillreda sig ett nattläger med hjälp av denna och somnade sött.

Här stängdes Lilja in på en bekvämlighetsinrättning.

När han vaknade dagen därpå hade solen gått upp. Han gjorde ock så och upptäckte att Dehå redan var uppstigen. Han gick ut i solskenet och undrade vart ovädret tagit vägen, men ingen fann han att fråga.

Han träffade Den Wackra Damen och de tog en prominad till stadens utkant där de lade sig att kela i gräset. Han frågade artigt om han fick undersöka hennes dekolletage vilket hon glatt gav sitt samtycke till.

Alltmedan han noggrant gjorde detta dök byns befolkning upp och en ung man anklagade honom för att vara erigerad. Den unge mannen var påstridig, särskilt då Greven helst inte ville svara på detta, och krävde att få känna efter. Men då var måttet rågat och Greven sade ifrån På Skarpen. Den unge mannen backade försiktigt.

Greven kom nästan ihåg vad han glömt och insåg att det förmodligen var nödvändigt att vända hem för att hämta detta. Lokalbefolkningen upplyste honom om att tåget till huvudstaden avgick 22:00 varje kväll. Han tyckte detta var behagligt, men kom så på att detta innebar att tåget Från huvudstaden avgick en tidig otta nästa dag. Han förfasades härvid. I huvudsak.