Det är inte lätt att vara svår

Vad säger man till Darth Vaders ömma moder? Han sa kul och gott och grattis. Det verkar som om det var bra sagt. Det var en trevnadens afton hemma hos L och de åto, drucko ocvh gammade tillsammans till sent inpå natten..

Det har varit en hvit hjul och ett jävla väder. Med en enorm risk för upprepning menar han att det är otäckt och på intet sätt nyttigt med detta otaliga snönedfall. Han spretar med fingrarna i luften när han halkar runt i den ismassa som uppstår på Den Södra Malmen, överallt på gator och trottiarer ety de ofrälse icke hava förmågan att sopa undan eländet.

Han har Googlat på det och insett att de kallar det för Snöröjning. Korkat! Klart att pöbeln inte begriper detta. Utnämn den helt sonika till snöskottare så de fattar vad de ska göra. Att gå loss och röja betyder ju kanske bara att kasta runt grejjor. Till exempel snö. Och det blir väl inget bättre av. Nä, fy jävla frääs, säger han försmått.

Han är en gentleman och en damernas riddare. På själwa Nyårs Natten serverade han galant galanta damer Champange i Hvita Bergens Park. Dock kunde han inte beweka Konung Bohre att avsluta det häftiga nedfallet av fruset vatten i snöform så att de kunde beskåda fyrverkerierna. De pulsade istället in på partyt och fortsatte festa.

Men senare, då han var närma residenset, fick han syn på ytterligare en galant dam, denna gång i en mycket senare årsmodell, som såg ut att vara i distress. Han frågade om han kunde vara behjälplig, och så var fallet då den galanta unga damen hade fåttit fel på skon och inte mäktade promenera. Han sporde vart färden månde bära och belv förtäljd att den skulle avslutas vid Hornets Tull, just brevid Handlare Sjuttielva. Han insåg snabbt att detta var en kort sträcka och erbjöd sig att leda den unga damen till hennes destination.

Då reste sig den unga damens följeslagerska upp från utrymmet mellan två fordon där hon, med ledning av hennes knappt beklädda bakdel, hade låtit vatten. Hon stojjade och skrek och var övertygad om att fånga en droska, trots Grevens och damens enträgna övertalningsförsök om att detta voro till spillo. Till sist hasade damen, ömt stött mot Greven, iväg mot destinationen. Dock avbröt de färden på Den Nykissades fasliga tjat och masade sig tillbaka. Här försökte de, och lyckades, övertala fru Kisstank att målet lågo nära och att promminerande vore bättre än att i timtal vänta på en eventuellt ledig droska.

Då de hunnit blott ett hundra meter på vägen dök det upp en man som tydligen var distressdamens pojkvän och Greven lämpade förtjust över allt ansvar på denne man varpå han pulsade hemåt.

Jo, förresten, han talte om ska med några bönder vid Zinkens Damm också.

En annan dag på lyxkrog, fick han utbilda en vinkännare från en känd TV-kanal i att det må finnas olika sorter, men för att serveringspersonalen ska begripa är det alltid bäst att beställa Vinblask. I alla fall om det är vinblask man önskar inta. Vill man dricka mjöd plägar man använda ordet Bärs.

"En sånn jämrans sörja på marken", klagar han otåligt när jag snörar på honom hanses fotbeklädnader. "Vadan denna sörja?" undrar han uppgivet när han pulsar genom snövallarna de pallrat upp längst Hornet Gata. Han går sällan längre. Det är kallt, otäckt och ogästvänligt ute i Den Fria Luften. Han säger sig sörja djupt och längta till varmare tider eller breddgrader eller vad som helst. "Detta är intet adligt väder", säger han och börjar minnas att detta med kylande wintrar blivit allt värre sedan Moderutterna börjat kalla sig för arbetarparti.

Han skrattade gott när han första gången fick höra detta. "Jaja, den där Skalle-Per försöker allt lura folket!" sade han förnumstigt. Sedan, efter efterforskningar insåg han att det är Skalle-Tanten som styr och ställer i det Reinfedtska lägret. "Hu", sade han då, "hon är ju otäck som en ringmuskel i olag."

När han sedan skulle åsta och rösta blev det knyckelpanna i huvudet på honom. Han - som stolt velat införa ständerna igen, med en liten ändring, de borde vara fem istället för fyra; Adel, Borgare, Präster, Bönder och Pöbel - kan väl inte rösta på ett arbetarparti. Han har ju föfan inte lyft ett finger i arbete i hela sitt liv. "Inte ä man nåen jäfla mazarin", sade han också då han avfärdade Skåne-nassarna. Det blev inget kvar, så han togde en blank lapp och skrivde "Mig!" på den och lade i sina kuvert. Icke vann han. Han är besviken på det Swänska Samhället.

Han har skaffat brevvänner, säger han. Många galanta damer på andra sidan havet skickar honom dagligen e-post, påstår han. Vid närmare förfrågningar visar det sig att han icke läst dessa meddelanden, ety det skulle kosta honom slantar. Nej, då nöjde han sig med att titta på bilderna, säger han. Jojo.

Man undrar ju vad de vill honom. Han har säkert föresvävat stora rikedomar och slott och grejjs. Han är ju sådan.

Han har planer på att bli protestsångare. Jag talar milt om för honom att adelsmän inte kan bli detta men då fnyser han förstrött och säger att de kan de visst. Om jag då förfrågar hvad han ämnar protestera mot blir han tyst en stund. "Ja...", säger han eftertänksamt, "snö kanske. Eller odör. Vi får väl se."

Han sitter dock och spelar A-moll i förti takter och gapar om att snö är mord och liknande saker.

Sedan säger han att Wikileaks är missförstådda. "En riktig adelsman uttalar å följande:" säger han, "En Wiktig Läcka äro icke ett papper utan en enorm blåstömmning. Detta kan ingen motstrida. Att tömma en viktigt fylld blåsa är för böfvelen skönare än att wunka. Så det så!"

En framtand i framtiden

"Vafalls!" skriker han och knackar mig i huvudet på samma sätt som Keith Richards bankade en göttlaborsk aftonbladsreporter blodig i pannan tidigare i veckan. "Har han inte skrivit om mig? Det är ju för bövelen hanses skyldighet!" fortsätter han och hytter med näven. Jag gömmer mig bakom en komod när en laptop kommer flygande. Han lämnar rummet och fnyser: "Se nu för faderullan till att dokumentera, din lilla allemogemops."

Ja, vad har jag för val. Sist sa han att jag inte fick skriva, men det verkar han ha glömt.

Han förfasas över Wädret och Wintern som återigen gör sitt intåg i landet. Det blir kallt och halt och Pezmobilen kan få sladd eller skit på undersidan. Man kan också falla och illa g

öra sig i olika lemmar och det kan ju aldrig vara bra.

Han sover också mer än han tänkt. Går han inte upp tidigt kommer han inte ur sängen förrän framåt ett-tiden på dagen. "Man går väl upp med ljuset", brukar han skrocka för att sedan ta en tupplur klockan två, när det börjar mörkna.

Han bevistade en konsert på Stockholms Opera:s Café där Jörgen av Skara deltog och sedan for de två såta vännerna på en dundrande efterfest uppå Den Södra Malmen där han blev sittande med en mycket begåvad, framgångsrik och något sånär känd ändalyckt i sitt knä. Det var inte fy frääs. En hel del nya Wänner fick han även där. Mycket behagligt.

Han har även betraktat MS Vedette:s nuvarande och MS Popular:s före detta bihangs

(inte samma person) hårdrockarorkester i en grotta i Den Äldre Staden där de flesta kommo från medeltiden. De mjödade och sprutade eld så det stod härliga till och Greven fröjdade sig därvid. Han kom även i samspråk med en Mycket Ung dam och gladdes åt hennes öppna sinne. De nojsade lite, faktiskt, till och med och jag vet att han trivdes. Själv säger han endast att "kan kungen kan väl jag" och försöker hänvisa till att Den Sege, såsom han respektlöst plägar kalla Sveriges Kånung, tydligen varit ute och luftat organet vid mer än ett tillfälle. Jo, man säger då det. I de lugnaste vattenfall... och så vidare.

Vaskman var och kontrollerade hanses spelskicklighet när poporkestern musicerade i

Uppsala och hade nog ingen större anledning att vara besviken.

Han ser ibland ut över Hornets Gata med en tveksam min i ansiktet. Han letar fortfarande efter partiklarna som fläks upp utav de omogna som ännu framför sina fordon medels dubbade däck. "Fy frääs", brukar han gapa, "att dubba, det gör man med riddare och slikt, icke med hjul!"

På MK och EM går tiden sin gilla gång även om Björnen uttryckt en farhåga. Denna gavs dock på skam redan som på gårdagen. Han bevistar även FB då och då och blev där förtrogen m

ed Kaffekungen som han talar med då och då. Appropå kaffe hade han ett långt och osammanhängande samtal med en mycket Vacker Ung Dam om kaffe under en soppfest som han deltog på. De båda blev så ivriga att Regissören trodde att han raggade, men icke så.

Den Södra Malmen, ja. Han undrar varför De Enkla Människorna oavbrutet ska handla på affärer som Hengnes å Mavvrits, Kapphall och allt vad de heter. Ding Sko. De bygger å bygger köpecentrum med alla pengar de har på alla platser de kan. Han vill icke se flera köparecentrum mer. Nej, det är dignitära krogar som behövs, enligt hanses mening. Vem kan väl i välbehag svepa en skjorta från HM? Nej, Dry Martini eller möjligen en Glapparekäft ska det va.

Och när De Simpla icke bygger köpcentran öppnar de Bappotek. Bappotek på bappoitek slås upp. Den enda ljusningen, sade han, var att de äntligen öppnat en knarkaffär, nämligen Kronans Droghandel. Han tog, uppspelt som ett litet barn, med sig en krona och gick dit. Men han blev gravt besviken. Inget i butiken kostade en krona och något knark hade de inte. Han skrev ett långt brev till justitieministern om falsk marknadsföring, men jag postade det aldrig. Vem vet vad som hade kommit ut av detta i så fall.

Sedan har det kommit nazister och rasister till vår regering. "Äsch", säger han förnumstigt, "de där plastnazisterna smälter bort till nästa val. De är ju inte värre än Regnfältarns med sina arbetarfasoner. Tvi vale för den mannen. Kalla sig arbetarparti när man icke har valkar i händerna." Han är noga med att saker kallas vad de är. Det måste man i alla fall tillskriva honom. "Ett land som styrs av en fjant som ser ut som ett nykokt ägg, ska det vara något att ha?" frågar han sig, inte helt utan anledning.

Han har för övrigt glömmit bort att fara utomlands. Det är synd och skam.

Hysch

Säg inte vem det är....

Han har förbjudit mig att blogga. Ja, ett tag låste han till och med in mig i en skrubb. Han sa att han ville trycka ner mig i en papplåda med snören runt också, men han orkade inte knyta. Men nu har jag smuggt ut lite. Hehe.

Han har blivit som förbytt. Eller galun. Han viftar med armnarna och talar i tungor. "Engelska", kallar han det och ska flytta till Njo Jorrk eller Ell Ejj eller Sang Frang Sisko. Han är tokig. Vad ska han göra där? Men när jag frågar det knäpper han mig bara på näsan och säger åt mig att inte vara så näppsig.

Näppsig?

Vad fan är det?

Han var borta ett tag i somras. Det var sedan dess han blev sådär. En annan - som ju är en enkel betjänt - fattar ju inte. Vaddå Ell Ejj? Och så pratar han om numrerade gator. "Trettiutredje gatan, jah, där minns jag Rattle and Hum", säger han med stor inlevelse. Han berättar att han träffade Fader Lars, som genom en enkel knapptryckniong satt hela världens ekonomi på spel. Det kan ju inte vara sant. Att han skulle känna en sådan. Dessutom påstår han att samma präst skulle ha bevittnat attacken på de där två likadan jättehöga husen som stod ivägen för flygplan för massa år sedan. Det var väl en sorts påhittsfilm, trodde jag.

Fast han påstår glatt att prästen och prästens före detta fru (?) var galanta på alla sätt och vis. De hade tydligen en höjdarkväll på det där haket som låg invid Maddison Avenju. Äsch, han snackar.

Sedan kom han hem och hoppade in i MetPetomobilen och for till Bergslagen för att glädja bönderna med musik. Och glada blev de visst. Så de storknade. Sedan åkte han till Dalarna och fyllkörde oroliga pojkvänner till sjukhus. Vafan, det är väl inget bra.

Och härhemma är han eftertraktad som någon sorts diskare... Jag trodde det var under hans värdighet, men han är glad att kunna kalla sig Disk Jocky. Vad är det? Någon som diskar på en häst.

Jag säger ju det; Han är galun.

Nej, nu krymper jag in i mitt lilla skåp igen, innan han kommer hem och upptäcker att jag bloggat.

På återläsande.

Ett Stort Äpple var dag

Tänka sig. Greven är i en riktig storstad. Den Södra Malmen bleknar lite när han vandrar som en helt vanlig man på Man Hattan. Han blir som extra världsvan där han flanerar längst till exempel Broadway eller Grand Street.

Han övade sig med att först åka till San Fran Cisco för att hälsa på släkt. Det var som en bara jättebra idé. Han undvek att åka till Alca Traz när han insåg att De Tuffa Grabbarna hade flyttat. Han försökte enträget komma in på San Quen-Tin istället. Först genom att påstå att han kände Jonathan Cash, sedan genom att påstå att han känner en som känner Quentin Tarrantino och sedan genom att bara erbjuda cash, men de ville icke släppa in honom.

På San Fran Cisco var det ganska kallt. Om man var på själva San Fran Cisco. Han var där ett par gånger. De hade skaffat sig såsom en dimma ovanpå själva staden. För att luras med de som skulle hitta på San Fran Cisco. De rodde eller seglade eller vad de nu gjorde förbi massor med gånger utan att se San Fran Cisco. Som ju inte fanns då, men sedan när de såg San Fran Cisco stannade de där och byggde upp en liten stad under dimman.

Sedan byggde de Golden Gate Park och sågde till att den var aningen större än Den Centrala Parken. Någon snubbe påstodade att SanFrans Lilla Italjen var större än Njew Jorks som skulle vara nästan borta, vilket inte stämmer då alls. Han var i Little Italy och käkade på ett hak som någon känd TV-snubbe hade snickrat i och blivit ihop med någon Carrie och så. DeHå förklarade och han lyssnade allvarsamt.

Han var runt omkring också. På East Bay var det intet dimmigt utan värme av sällan skådat slag. Han njöt och pustade inte det minsta. På norra sidan var det ibland dimma, men om man åkte som längre norrut komde det sol igen. Han gladdes och kollade på Generalens Hus och en och annan gård som framställde vinblask. Han smakade glatt på detta men höll inte med om statusordningen. Så han gjorde en egen.

Sedan rentade han ett vihecle för att åka på äfventyr längst Den Första Höga Vägen. Han tog en Highway One till Lost Angels... Näe, Los Angeles hette den. Märkligt. Det var som behagligt att framföra vehiclet på amerikansk mark. De hade skaffat bra skyltar och det var bara att åka på. Aldrig blev det fel som i Svedda Dalen.

Han stannade i Sankta Barbara för att övernatta. Sankta Barbara måste ha varit juletomtens hustron, för han heter visst Sankta Klawws i USA. I Sankta Barbara var det tervligt men alldeles för många som sovde i samma rum. Och kaffet var döäckligt.

I LA hade han sammanträffanden med Universal Studios. Han avböjde allvarligt alla erbjudanden om att filmatisera hanses lifv och lefverne, men ändrade sig närapå när han åkte Simpsons-gungan. Den var som han. Han fick åka tillsammans med sin kollegor Homer och Bart och alla de. Föfan, va?

Förresten åkte han Bart på San Fran Cisco oxå.

Sedan tog han Den Fria Vägen Nummro Fem på tillbakavägen och gladdes i släktens famn ännu ett tag. En hederssläkt har han faktiskt.

Men sedan bärde det av till Äpplestaden. Den är härlig. Här träffade han en medlem som flyttat för fjorton år sedan hit. Dit. Han är stadsvill och fortfarande i skrivande stund i NYC. Medlemmen förevisade honom en superbra pub på 33 gatan. Rattle & Hum hette den och hade de bizarraste ölsorter och kulig personal. Medlemmen (som icke nämnes vid namn just nu i alla fall) berättade anekdoter om livet i ÄppelPäppelstaden. Bland annat hur man när man vill bjuda någesånär galanta damer på drinkar i all välmening blir erbjuden fyra timmar för fyrahundra dollar. Vah? Och hur man välter omkull världsekonomin. Men Greven väljer ju ofta vänner med stor impact på omgivningen.

Jojo, så nu cruisar han runt i Kinastaden och Lilla Italjen som en världsvan världsmedborgare av Nya York City. Han har textat till sin Apple-leverantör också om att ses och kanske även träffar han webbgurusar och annat folk.

Jomen.

JL hälsar alla som så önskar men Sajjnfellts café är bortrivet.

Chrönica om Glada Grisar

Han såg den med egna ögon. Den glada grisen som hög som ett hus svävade över Kungsträdgårdens scen. Den hade knarkade bröder och systrar med sig också. Men om man tänker efter (och det gjorde han) är det inte så konstigt. De har haft någonting de kallat "Love Stockholm 2010" i två hela veckor i Staden Norr om Den Södra Malmen. Han tyckte det verkade ballt med en festval for den där Love Almqvist eller vad han nu hette och kastade sig på vellocipeden för att närvara.

Han for som ett skott via Hornets Gata till Skepparns Bro där han förundrad såg hur de hade byggit om. Stora vita tält prydde den tidigare så inbjudande hamnen. De hade byggit en Arlanda Taxfree också. Han stegade raskt in för att inhandla en billig Laphroig, men detta "Taxfree" visade sig endast innebära att små prinskorvformade hundar lyste med sin frånvaro. Någon alkohol hade man icke att erbjuda.

Han frustade besviket något om "Falsk marknadsföring" och färdades vidare bland korvförsäljare och annat oknytt. Brrr... Efter en stund kom han fram till en nybyggd stor scen. "Aaah", tänkte han glatt, "lite behagfull underhållning...."

Jo, det kunde man ju tro. Helt plötsligt kliver Adam Kallsing Allsing upp på scenen och börjar ha ... frågesport med icke särskilt kända kändisar. Eventuellt är de kända från TV-pogram som tixempel "Otäcka kocken", "Nakna Snickarn", "Feta Tanter i Sölvesborg" eller vad de heter. Dessa behagar han icke beskåda och är totalitärt ointresserad av de som fyller dessa pogram med, ja, om det nu är innehåll i dem.

Han lämnar bestört Den Gamla Staden, förundrad över hur de som planerat planerat. Han hamnar istället i Kungsträdgården (där de dära knarkade grisarna flög runt). I Kungsträdgården verkar de också fira den där Love på ett märkligt sätt. På Stora Scenen, där tixempel ett bra band som Cornelius Vreeswijk hade kunnat spela, har de någoon sorts matlagningsshow. Han himlade med ögona.

Även här har de byggit upp en skog av vita tält och vill sälja allt från prinskorvar till stelnade älgkadaver. Emellertid finns det faktiskt också något som liknar barer där de försäljer alkohol, men när han närmare beskådade klientelet uppstod en Stor Hemlängtan och han for på vingliga hjul snabbaste vägen tillbaka till Den Södra Malmen som icke voro invaderad av otäcka turister och lantisar. Där var det lugnt och han kunde avnjuta sin Cocktailtimme i vanlig ordning. Han förundrades dock över Stadens Styrandes vanvördnad för Staden. Det är dock Svea Rikes Hufvudstad vi talar om...

Stand up:en på EM haver tagit paus inför den stundande sommartiden. Han kunde icke erbjuda sina tjänster som diskarejockey denna sista gång eftersom han och Dehå var inplanerad på ballilongflygning. Dock togde vindarna i så ballongpiloterna blevo skrajsna och ställde in. Alltså kunde han ostörd avnjuta föreställningen medan J med stor bravur inramade påannonserna med Väl Vald Musik.

Det var trevnad och gamman i den lilla lokalen och alla hade det så gott.

Dehås huvud ser kul ut uppifrån, har han noterat. Dehå har avlägsnat håret på huvudets ena sida vilket framkallar denna garanterat coola effekt.

Dehå undersöker i skrivande stund en massa rockers i Jätteborg tillsammans med sammansvurna. Det verkar gå bra ety det kommer rapporter per SMS i ett.

Han har varit på gajjdad tur och gått i Mikael Blomqvists fotspår. Han försökte envist påpeka att denne Micke bara är en påhittad typ som inte finns på riktigt, Men gajjden verkade icke lyss på det örat. Hon raljerade med att "här bodde Mikael Blomqvist i sin bostadsrätt" och här "käkadfe Mikael Blomqvist middag med den där tanten som vänstrade med honom ibland i filmerna". Trots gajjdens envisa framförande var det en behaglig tur på Den Södra Malmens välbekanta gator och torg.

På Folkbaren har de haft den enormt goda smaken att bjuda på gratis underhållning i tre onsdagar. Han trodde i sin enfald att de då de sitter ihop med Folkoperan skulle servera opera för hela slanten (eller det var ju gratis nu då) och till den första föreställningen hade det inte kommit så mycket folk. Han satte sig i trappan och talte försynt med några av de andra besökarna. De raljerade glatt över operadivornas later då föreställningen var över en timme försenad. Sedan komde en man vid namn Nicolai Dunger och framförde tillsammans med en operatyp ett gäng självskrivna moderna operastycken. Han satt som förundrad och njöt. Det var som overkligt.

Vid de senare tillfällena blevo det dock icke opera, utan modernare artister, dock var de alla förundrande. Ett exempel kan eventuellt återfinnas längst ner i denna Chrönica.

Att sedan D sålde Grolsch för en trettilapp gjorde inte saken sämre. Han talte glatt med både D och J som voro tokigt uppspelta.

Han har också deltagit på Den Södra Malmens Årliga Korvkalas. Han kände sig högt ärad att bli inbjuden till detta så goda och fina evenemang på Den Östra Delen. De hade till och med surkål, detta unika liuvsmedel som så många tycks ha glömmit bort. Och som är så gott till rostad lök. Han blev som semmental på sina gamla dagar. Se det var ett ädelt sätt att spendera en söndag.

Han återvände till sist till Kungsan då Idde och Anna och Irma skulle musicera där. Han hade gjort upp om att träffa L och K i själva parken, men var tidig. Då vädret icke var så strålande som det kunnat vara hade de flesta turisterna och en och annan lantis gömmit sig långväga inne i Viktorias töält. Han stegade raskt in och bad om ett glas vin. Sjuttifem spänn, sades det bakom disken och han langade över den begärda summan och myste. För sjuttifem spänn i ett tält bör man få ett stort och wackert glas med vinblask, men vad han fick var en fingerborg.

Han blev så förtretad att han lämnade tältet utan ett ord. De tre sångfåglarna var mycket skönsjungande och det var helt behagligt trots att regnet fallde på hanses paraply. Ety det gjorde det fick han en trevlig promminad hem med K, L och I.

Det finns ett par andra glada grisar just denna dag. Det är någon som visst heter krompringsessan Vickelitoria och hanses hämliga höghet Pringle-Danjel som ska sammanföras i Äckteskapet, Eller ack-tenskapet som han ibland skämtsamt plägar kalla detta. Som tur är berör deras kungliga fötter och kortegehjul och hästar och allt skit icke Den Södra Malmen på det att den icke skall besudlas. Han är hänfört lycklig häröver.

Mullenöh, säger han till dem och ingen vet riktigt vad han menar med det.

Ögon i nacken

...Han såg sig oroligt omkring. Var hade han hamnat? Det var fullt av inhängnader överallt. Och olika djur. Verkade som minst en av varje art. Var det någon sorts ny Noaks Ark? Fast på marken. Noaks Mark?

Åh, nej, där kom isbjörnen igen. Den verkade verkligen inte särskilt vänlig. Han smög runt ett hörn och förundrades över att inhängnaderna inte var bättre byggda om de skulle hysa ilskna och kanske till och med hungriga isbjörnar.

Ibland klättrade han och de andra, som han inte alls kände, ut ut inhängnaderna och stängde försiktigt dörren av hönsnät så att inga djur skulle kunna smita. Men det stod inte på förrän de av någon anledning var tvungna att klättra in igen.

En gång blev han så överraskad av att isbjörnen sakta smet förbi honom att han utan att tänka sig för sträckte ut handen för att klappa isbjörnen. Han tänkte att kanske lite omtanke kunde göra gott. Men isbjörnen bara fräste...

...Han kunde inte förstå varför han hade gått med på att köpa det här huset. Eller rucklet kanske man skulle kalla det. Och mitt ute i ingenstans. Och fullt med disk i diskhon, som förresten också lämnade en del övrigt att önska. En ho.

Han suckade och röjde undan den nedsmutsade disken. Vad märkligt. Uttaget för diskpropp såg helt tokigt ut. Han såg sig omkring och insåg att det var avsett för att ställa en vanlig restaurangaskkopp i det för att hindra vattnet från att rinna ut. Och som tur var stod det en askkopp precis bredvid honom. Han satte den på plats och fyllde på med vatten.

Men han han aldrig börja diska för han fick besök. Madam Rantverb kom och hälsade på. Det visade sig att stugan låg så illa till att hon var tvungen att stanna över natten. Då det bara fanns en säng var de tvungna att dela och det kunde ju inte undgås att det blev en del kyssar och smek.

Men när nästa dag fröken Sevner Lyserobving också kom och hälsade på var han tvungen att installera ännu en bäddplats eftersom Madam Rantverb inte hade några som helst planer på att avlägsna sig.

Den följande natten spenderade han dock i Sevners bädd på det att ingen månde bli avundsjuk.

Följande morgon var dock de båda damerna som bortblåsta och han tänkte att han skulle utforska omgivningarna. Det var så mycket på landet det kunde bli. Lervägar och otäcka grön-gula fält med otäck säd på. Efter en bit kom han till slut fram till en asfalterad väg där det fanns en busshållplats. Där fann han både madamen och fröken som såg villrådiga ut.

De undrade om han månne var på väg mot "stan" och han undrade i sitt stilla sinne vilken stad de menade. Det kunde ju till exempel vara Örkleljunga, och dit ville han då rakt inte. De båda damerna förklarade att bussen som väntades vid busshållplatsen i alla fall inte gick till "stan" och han undrade var då busshållplatsen som väntade samma buss fast åt andra hållet kunde vara.

Han fann dock intet svar på detta utan vankade moloken tillbaka till sitt ruckel. Framåt kvällen knackade det på dörren och där utanför stod Brad Pretent. Han blev fasligt överraskad. De hade ju inte träffats på över tjugo år. De hade musicerat tillsammans i ungdomen och inte setts sedan bandet brutit upp.

Brad hälsade glatt och förklarade att han var oerhört nöjd med att de nu var grannar. Han tyckte att de omedelbums skulle gå hem till honom och lira.

Sagt och gjort, det stegade iväg. När de kom in hos Brad möttes de av en otäckt lättklädd tant som visade sig vara Brads mamma. De smet snabbt in musikrummet och alla utom han kopplade vant upp sina instrument.

Han hittade ett gitarrfodral som han öppnade, men gitarren där i hade bara tre strängar, så ha lade tillbaka den. Plötsligt stack någon till honom en Les paul och då pustade han lugnad ut.

När de precis skulle börja spela upptäckte han att klockan var fruktansvärt mycket och att han var tvungen att gå hem. Så typiskt.

Väl hemma hade han fått nya besökare. Han var utmattad och orkade inte bråka. Bödelns avkomma hade kommit på besök och de hade ingen som helst tanke på att sova. Han skrek åt dem att de var ju barn och att de måste sova, men hur han än lirkade, både med barnen och barnflickan, gav det inget resultat...