Wargha Winther

Vargar är balla. Creatures of the night. Hear what music they make. Vinter är fan-e-mej inte ballt. Vinter är kallt. Och otäckt. Och bulsigt. Och halt. Och fullt med sölkorvar. Och modd. Inte mods, de är balla, men modd är riktigt äckligt. Det kan vara sol, men hvad hjälper det? Inken Tinken. Femton grader kallt rätt in i nyllet, lixom.

Han är inget fan av vintern. Han tycker däremot att vintern är faen. Så onödig.

Han togde MetPetOMobilen för att giva Dehå skjuts till den otäcka förorten. Detta på grundh af att Dehå icke innehar körarekortet och därför inte kan fara per automobil själv. Dehå är utlämnad till Kollektiv Trafiken. Kollektiv Trafiken tycker inte heller om vinter och strejkar. Dehå kommer försent. Greven blir förgrymmad.

Men uppå vägen hem har all-all-all-all-all-all-alla förortsbor (här skrev jag omedvetet förortsbort...) gaddat sig samman och står alltså och köar med sina obizarra fordon hela vägen från Den Södra Malmsavfarten till Liljeholmsavfarten där alla plägade att fara nedåt och på så sätt lämna körbanan fri. De vågar såklart inte möta honom på hemmaplan, och han fann inget större intresse i att besöka Liljans Holme utan anledning.

De som sågde honom fara på Hornets Gata med sina dubbaredäck hade förmodligen rökit sånnt däringa hasch med ällässdeh i. Som polisen inte tycker är bra.

Men många myrirrar även om morgnarna, har han märkt emedan han då och då plägar notera sin omvärld. Han har förvisso icke kontrollerat Aspauddabonnarna någe mer, men äfven inom Stadens Tullar svassar de runt och runt. I horder på bussar och annat oknytt. Fy för den lede.

Han sågde också en fettomobil. Han förundrades härvid då han är av den uppfattningen att de kroppsligt feta är ett mycket mindre (eller?) problem än de mentalt feta. De som har smetat majonäsen innuti huvudet istället för att ha det såsom ett klart behagligt tillbehör till föda. De finns det också alltför många av. Mentalt feta alltså. De kan ofta färdas runt i Audi-bilar medan de petar tänderna med högafflar.

Det klagas på att Staden vill hälla snö i vattnet. Häll hellre de mentalt feta i vattnet och låtom dem på så sätt smälta snön och draga åt sig alla föroreningar. Det säger han med ett segervisst leende i mungipan.

I snö och lufs

Det räcker nu. Nu får det faan vara nog. Det är kallt, bistert, halt, blött, kladdigt och otäckt allt om vartannat. Han ser också bister ut när han vankar på gatorna. Det är onödigt. Det går åt mången mer energi på att se arg ut än att gå runt och fånle. Och går han runt och fånler är han förmodligen mer tillfreds än om han ser bister ut. Greve Bisting är inget bra namn. Greve Gladh låter i så fall bättre upp. Men titta på bilden. ett stackars ballikångbord som står ute och är som övertäckt med is. Is har man i drinken eller att isa glaset med eller att kyla martinin med. Faen inte på stolar i alla fall.

En del har sin is i långa pinnliknande former hängandes från stuprännorna thuge-tretti meter upp i luften. Och varför, frågar du då. Jo, det kan Greven berätta. För Att Få Nöjet Att Sätta Upp Skyltar Där Det Står "Varning för fara". Tillixempel. De riktigt förhärdade näjer sig icke med detta. Nix pix päronsoda. De sätter upp stora avspärrningar med rödgula plankor. Ibland ställer de till och med skrikhalsar som viftar och blåser pipa som det gör ont i örona. Helt otäckt.

Dessutom verkar det farligt att ha de dära ispinnarna där uppe. De är som vassa nedertill och om de ramlar på nån kan den få ont. Som Fan! Näe, stoppa plågeriet! Stäng av Wintern! Nuv!

Han har mixtrat och lagat som enna expertmänniska. Han inhandlade lödarekolv, lödaretenn (och fick någon sorts lödarefoam på köpte - som han inte visste vad att göra med) och så lödade han. Bilden visar innanmätet av en wah-wah-pedal innan självaste ingreppet. Han hade tellifånkontakt med en annan expertismännska och gjorde rätt först, men det blev konstigt. Sedan gjorde han fel och då blev det fel och sedan gjorde han rätt igen och då blev det bättre. Sedan ställde han in en pinne och sedan blev det nog ganska okej. Det woackar i alla fall när man joxar runt med peddidalen.

Han har vart på en del StåUppSammankomster och kan notera att sammansättningen av komedienner är roligare ju längre österut på Malmen han färdas. Allra östrast ut är det som jätteskoj. Där har komikerna Gåbortskuk och skruvade penisar. Liksom längre västerut har de laminerade hamstrar som de redan visat upp tidigare. Och spagetti.

Han var på Valentindate på EM. Han och J fick fyra Vackra damer var att underhålla. Detta var enormt behagligt. Ute var det kallt och han mopsade sig med på buss numro sextisex för att icke förfrysa örsnibbarna.

§132 - Om att aldrig växa upp

Ja, som livslång och orubblig förhörsledare i Svenska Småbils- & Rusdrycksförbundet har han ju svurit på att aldrig Bli Vuxen. Det är ju inget svårt att lova sådant. Det gör man ju så gärna. Det är ju kul att vara nyckfull och bizarr.

Fast naiv är inte alltid kul. Han blev faktiskt blåst av en Otäck Tant härom dagen. Han skulle införskaffa nya rakblad till sin skäggavlägsningamojäng och gick däreför till en därför avsedd butik och meddelade sin önskan. Tanten bakom disken undrade såklart vilken sort han ville ha och radade upp ett antal varuprover till beskådan. När han till sist gjort sitt val ojjar hon sig som en osmörjd dörrjävel om hur dyrt det är.

Plötsligt får hon något vilt i blicken och säger förtroligt att Vår Ädle Greve gör en bättre affär om han köper denna artikel i en annan förpackning som visserligen är dyrare, men ändock innehåller extra rakareblad och ett handtag och Icke Att Förglömma ett batteri då handtaget förutom såsom skäggstubbsavlägsnare kan användas som analvibrator. Det fina i självase kråksången ("Tra la la Kra kra kra") var ju att förutom handtag, energi och rakareblad följde det med ena extra förpackning rakareblad i samma typ av kartong som den han stod i begrepp att inhandla.

"Nåväl", sade Greven och köpte denna tingest. Han vankade förväntansfull hem (och då hade han inte ens kommit att tänka på analvibrator-funktionen) för att karva bort hårtestar ur ansiktet. Väl hemma i residenset slet (nåja, alla vet ju hur artiuklar är förpackade numera) han upp förpackningen och togde fram: 1 st handtag, 1 st batteri, 1 st handtagshållare, 1 st manual, 1 st rakareblad och 0 st extra förpackningar.

Rosenrasande hade man kunnat kalla honom, om nu icke detta kraftiga uttryck icke kom i närheten av hur förbannad och förödmjukad han kände sig. Han tryckte händerna djupt ner i fickorna och tog på sig den omuntraste min han kunde komma på. Men, ack, han kände något som prasslade i fickan. Och tog upp en bunt sedlar som han nogrannt sammanräknade. Sakta spred sig ett ondskefullt leende över hanses anlete. Han hade fått en hundring för mycket tillbaka av Den Onda Tanten. Haha, rättvisan segrar igen.

På en helt annan dag och en helt annan plats var han på väg hem från en munter tillställning. Han prominonerade i snömodden, mycket på grund av det mycket trevliga sällskap han åtnjutit under halkfärden. När han så levererat J och P på Marmiladgatan traskade han de futtiga metrarna mot hemåt. När han kom ut på Rosenlundsgatan var det biltomt. Men icke maskintomt. Det är alltså där alla snöröjare har gömmit sig hela vintern, men - haha - nu hade de kommit fram.

De körde i höga hastigheter och gjorde glada åttor i det futtiga snöskrap som blev kvar efter deras skopors framfart. Det var endast motorernas brummande och skyflarnas skrap mot asfalten som hindrade honom från att höra förarnas upphetsade skratt. Som små pojkar måste de ha känt sig, men det var svårt att se, för det var ganska mörkt, Greven ögon är ju inte de bästa och de var dessutom utrustade med starka lyktor som bländades. Ja, inte förarna alltså, utan själva maskinerna.

Med ett ystert "Hurra" kastade han sig i sista sekund ur vägen för en av skovlarna och hastade in på Marias Banangata för att inleda den sista etappen av hemfärden.

Grevens förbålda katt ligger och vilar sig med halva ryggen på tangentbordet, så nu får det vara stopp och belägg i Kapernaum.