Dansa häxan våt

- ELLER TELEKINESER I FULL FRIHET -

Nån jävel har ruckat på tiden. Han är villrådig; Är detta Grevens tid eller är det Grevens otid. "Det var i Grevens otid" kan man väl inte säga. Greven for dock ut i ett irriterat "Vart fan tog min middagslurstimme vägen?" när han upptäckte detta illdåd. Flera i hanses omgivning försökte försiktigt förklara att detta är en halvårsvis återkommande ritual De Swänska Medborgarna ägnar sig åt, men han skakade bara på huvudet och sade: "Bah, jag vill nanna middag!".

Han har premiärvädrat velocipeden. Jösses vad det gick. Han for fram genom regnet (jo, såklart regnade det när cyklingen tog sin början). Men det voro icke kallt, utan han kände sig som en kung på hjul. MetPetomobilen i all ära, men på Den Södra Malmen är Grevelocipeden den bästa fordonstypen ety det är (i alla fall nästan) helt okay att ta sig en cocktail på vägen, något som automobiler i skala 1:1 icke tillåter.

Må nu vara så att de orkeslösa fredagarnas tid äro över. Han har lyckats nanna kudden bra stunder före midnatt flera fredagar i rad. Detta ger honom en känsla av otrygghet då många roliga saker plägar inträffa just under de så kallade sena timmarna på fredagarna. Men med ljuset återvänder måhända piggheten.

Han är eftertraktad i Uppsala. Satans Kadaver vill gärna se honom där på samkväm och han är icke nödbedd att tacka ja. Smärre justeringar i kalendern, bara, så ordnar det sig.

Han har hört talas om att påsken snart gören sitt inträde. Han har förklarat varför man firar påsk;

"En gång i forntiden bodde det icke-egyptier i Egypten. De kände sig förfördelade då de icke hade egna pyramider och kunde gå som folk. Men Egyptenkungen vill ha dem på plats för han ville inte längre gå på snedden och tänkte därför lura av dem hemligheten med en världsvan gångstil. Icke-egyptierna (som var av Dawids folk - det är typ samma som jag berättade om i julas, fast för längre sedan) förfasades härvid och ville gärna behålla sin unika gångstil.

I detta komde det en märklig IFK Göteborg-fan och målade massa plustecken på alla dörrar. Sfinxen förundrades härvid och Dawids sonar och dottrar bestämde sig för att hastigt och utan att märkas för mycket avlägsna sina lekamen ur Egypten och bruka sin gångstil. Sagt och gjort, de gav sig av och för att inte höras så bra viskade de (istället för att skrika) 'På Språng!'. Alla utom den som sist gav sig av - han hette Döwid - som inte kunde hålla sig utan skrev. Nu var det också så olyckligt att han stammade, så vad han skrek var 'PÅ SK... PÅ SK... PÅ SK...' varvid en rätt tuff typ som hette Gertrud knackade honom i huvudet med en avlagd kalebass och drog iväg honom ut i öknen.

På så vis fick påsken sitt namn. Men hur gick det då för alla gångarna? Jo, som tur var kunde de ju gå ordentligt för de irrade runt i öknen i förti år utan vare sig snus eller cocktails. Det vete fan hur de klarade sig.

Men, nå, det är icke slut med detta. Minns ni Yesus som jag berättat om tidigare? Han blev ju född på julafton och uppfann julklapparna. När han hade vuxit till sig (och ifrån presentbegäret) var han på besök i en stad som hette GerUsaLem (Who´s fucking the states?, lixom). Han hade inget fordon utan bara en gammal åsna som stapplade in i staden, fast befolkningen hade bestrött vägen med palmblad så att den skulle halka.

Han hade ett gäng polare med sig. De kallades av någon anledning för Lärj-ungar, fast ingen visste vad en lärj var för något och polarna var alla vuxna män. Några säger att han hade en dam med sig också, men andra tror inte att det är sant.

Yesus gick bärsärk i GerUsaLems köpcenter 'Mammons Tempel' så att handelsmännen blev gramse och kastade grillvantar omkring sig. Sedan skulle Yesus och hanses kamrater fira denna påsk (det hade gått fasligt många år sedan hanses förfäder knallade runt i öknen, men det var faktiskt - tro det eller ej - just i närheten av GerUsaLem de landade. De kallade det för Kaanans land för att de hade blivit halta (uttalas 'haalta' annars hade det ju stavats 'hallta') av sin långa promenad.

För att fira påsken hade de samlats hemma hos någon som bodde i närheten (såklart). De åto bröd och drack vin. Yesus tittade sig plötsligt lurigt omkring och sade med stadig röst. 'Beakta! Detta bröd är min lekamen och detta vin är mitt blod!'. Lärj-ungarna häpnade. Sådana visa ord hade de sällan hört. En av lärjarna (Yudaz) var lite extra påstruken och undrade sluddrande varför de bara åt bröd och vin när det fanns så väl sovel som starkspit i kylen, men de andra tystade honom kvickt.

Yudaz blev härvid harmsen och gick iväg till Pill Atos och Kaj Fass och klagade. Pill Atos voro icke av Dawidsk härkomst och även om Kaj Fass faktiskt var det så tyckte han att Pill var jävligt tuff och ville vara som han. Han var nämligen Romare och Kaj gillade rom och cola. Gillade är förresten ett för svagt ord, han avgudade rom och cola. Det var som hanses dimjölk. Han hade alltid en kagge under armen och för det mesta ett vasstrå upp till munnen på det att han kunde suga i sig denna söta vätska oavbrutet.

Pill och Kaj blevo bestörta uppå denna hädelse av cocktailtimmen. De menade att det voro en stor synd att drick vinblask om det kunde serveras martinis. De beslöto på stående fot (Kaj var förvisso lite svajig) att denne Yesus skulle tillfångatas och hånas. Pill och Kaj var nämligen mäktiga män i GerUsaLem. De smorde en listig plan tillsammans med Yudaz, som också skulle få en näve småpengar för det han blevo tvungen att göra.

Så på torsdagen när Yesus togde en prommenad i en trädgård som var namngiven efter en get som hette Semane så sprang Yudaz fram till Yesus och skreko: 'Ack! Jag känner mig bögig idag!' och så gav han Yesus en stor blöt puss. Yesus torkade förnärnad av sina kinder och muttrade något om spott i skägget när ett gäng soldater kom svepandes och togde med honom till finkan.

Där satt han och försmäktade, mäkta förvånad ska tilläggas, i flera minuter innan han blev uppkallad och utslängd på ett torg. Där fick folket välja om de ville släppa en homocidal maniack eller Yesus fri. De valde maniacken då de trodde att det var en manick som kunde vara bra att ha. Och då spikade Romarna upp Yesus på ett kors där han fick hänga hela fredagen som härefter kom att kallas Långfredag.

Och det är därför De Swänska firar påsk genom att äta lamm, klä ut sig till häxor och gömma ägg under lösa persedlar. Det är svårt att se sambandet, men icke desto mindre, så äro det."

Äras den som äras bör - eller ära Greven så blir allt bra

Jaha, när man ser detta tror man ju att mänskligheten äntligen tagit sitt förnuft till fånga och ärar den som äras bör. På Borgmästargatan också. Lixom ett stenkast från hanses tidigare residens på Kocksgatan. Greven själv fnittrade upphetsat tills jag påpekade att det inte var i Stockens Holme som caféet ligger. Det ligger nämligen i Karlskrona. Då får man vara stark om ska orka kasta stenar hela vägen dit. Visserligen ligger caféet i en gammal Grevagård i 1700-talsmiljö och hela alltet, men jag är inte lika säker som herrn på att det är till hanses ära de namngivit sitt etablissemang. Han är dock tvärasäker.

Han har vartit ute i luften också. Luften äro som förändrad. Den äro hetare och behagligare. Han andades med lättnad och fann det exemplariskt att kunna softa ute istället för att ansträngt gå runt och spänna sig för att motstå isande kyla med otäcka bismaker. Han hade dock helt fel pjuck på sig eftersom allt smältvatten från Den Södra Malmen antagligen hade tänkt sig att sammamträffas i Tantons Lund. Han skuttade som en spjärtstjärt genom vattenmassorna och undkom med aningen fuktiga strumpor.

Det äro dock härligt med vår. Han varde dagen innan uppå äfwentyr på den Östra delen av Den Södra Malmen. På El Mundo vankades fredagsmys med sällskap och sedan var det öfverklassträff hos Urban på Nytan. Där spisades musikaliska höjdpunkter som serverades av J.

Han träffade en grön dam i trångmål. Som den schentlemaan han äro ledsagade han henne skyndsamt till bekvämlighetsinrättningen. Hon fröjdades härvid. Han träffade också på O och L. Det var på tiden. Och mycket trevligt. Fryntligt och behagligt var det tills han vandrade hemåt i natten.

Han och P ska på singelpartaj. Undrar varför de ska spela 45-varvare...

I denna arla morgonstund

...på högen med tingestar som de kortväxta lassat ur väskan.

Han hade kanske hoppats på några enklare klädesplagg. Han var ändå lite obekväm med att gå runt naken, trots att det knappast fanns någon i närheten. Det fanns inga klädesplagg bland pinalerna framför honom. Där låg en sax, en köttyxa, ett stämjärn, en skrivbok och en eltandborste. Han... Oj... Nej... Ja, jag lovar... Jag ska...

Krabbor i mitt öra

Han funderar förskräckt över vad han just kontemplerat på. Att taga sig fram på därför avsedd plats äro icke alltid samma såsom att färdas effektivt. I begynnelsen, eller i alla fall för ganska länge sedan, beslöto de visa (?) att de som icke färdades med fordon såsom vespa, automobil, velociped, moped eller Epa-traktor skola använda sina lägst belägna exkrementer, placera dessa på en upphöjd typ av platå som sig sträcka längstmed husens väggar och därmed och för egen kraft föra sig själva framåt mot önskat mål. Så, mina vänner, uppfanns trottoaren.

I många år gladdes människorna åt att kunna skutta, gå, hoppa och ja, till och med kravla för att komma dito de ville. De fröjdades så till den milda grad att en uppsluppen yngling vid namn Uffe myntade en idé om att man kunde sätta bord och stolar uppå en trottoar. Att sedan införskaffa flinka servitörer och servitriser som kunna springa fram med drinkar och åter med tomma glas voro en enkel grej. Han ville kalla detta för Uffe-servering, men andra, föga omtänksamma typer oroades över att han skulle få hybris och döpte uppfinningen till uteservering.

Nu fröjdades människorna ännu mer. Jo, för att utifall att de blevo trötta i fötterna, fingo skoskav, törstade eller av annan anledning (Cocktailtimmen) voro tvungna att taga en paus i promminerandet fanns här en ypperlig chans att göra just detta.

Men tro icke att denna fröjd och gamman skulle hålla i sig. Å nej! Isiga vindar började blåsa över landet. Luften fylldes med kalla och märkliga pyttesmå tingestar. De voro så små att de inte föllo rakt ner utan liksom singlade ner mot marken. Människorna döpte detta snö.

Och snön den föllo och föllo. Männskorna fortsatte sitt spatserande på trottoarerna varpå den fallna snön blevo uppluckrad och som blöt och trögflytande, lite som en slurpie. Om natten sovo männskan och den kalla vinden förvandlade gegget till ett hårt och halt underlag.

När människorna vaknade fann det det som omöjligt att taga sig fram på Malmen. De halkade och for som berömda snorloskor såväl hit som dit. Men en särskilt fiffig människa uppfann en ny gångstil för de saktmodiga. De som icke hava brått. De som hava tålamod som en salamander. De gingo sidledes på trottoirerna som en segelbåt i motvind. De övriga fotgängarna förfärades härvid då de hade viktiga saker att utföra Snart. Inte Senare.

När sedan snövallen uppfanns blev livet outhärdligt...

När adeln sover passar pöbeln på

...det fick honom att hoppa till. Han såg sig omkring men kunde inte se någon levande människa. Han stod blickstilla. Hans sinnen var på helspänn. Han lyssnade, men det verkade som alla ljud plötsligt hade upphört. Syrsorna hade slutat syrsa. Humlorna hade slutat humma. Det var alldeles tyst. Han rörde långsamt på huvudet och såg sig noga omkring. Han kände en söt doft som han kände igen, men inte kunde placera. Han andades djupt och väntade.

Då inget hände fortsatte han att gå. Sakta och försiktigt gick han genom gräset och fortsatte upp mot bergets högsta punkt. Syrsorna började försiktigt syrsa igen, men humlorna var fortfarande tysta. Han tänkte att det kanske inte finns några humlor här. Han hörde något som prasslade i gräset och såg sig förskräckt omkring, men han såg ingenting.

När han började närma sig toppen glömde han sin försiktighet och skyndade på stegen. Han var noga med att inte titta sig omkring innan han kom hela vägen upp utan fäste blicken på marken framför sig. Där låg plötsligt en liten visselpipa. Han stannade och tog upp den innan han gick de sista stegen mot sitt mål.

Han kunde knappt tro sina ögon och han undrade vad han hade förväntat sig. Lyxhotell med vackra uppasserskor som skulle ta hand om honom? Motorvägar fyllda med trafik? Flygplatser eller kanske till och med rymdstationer? Men allt han såg var savann, savann och åter savann.

Han satte sig besviket ner och lade huvudet i sina händer när fyra händer plötsligt greppade tag i honom och kastade honom raklång med ansiktet före ner på marken. Han hörde det vansinniga skrattet igen, denna gång följt av ett rätt fånigt tjatter. Händerna höll fast honom och hans huvud så han kunde inte se vad det var för några som hade attackerat honom. Han kände hur de slet och drog i väskan han hade fastlimmad på ryggen. Det gjorde ont och han stönade till. Som svar fick han ett hårt slag i bakhuvudet så att hans ansikte slogs i marken. Han kände smaken av blod och förstod att hans läpp hade börjat blöda.

Plötsligt verkade det som om hans angripare fått upp väskan. De tjoade glatt och började ösa ur saker ur väskan. De släppte hans armar och satte sig istället på honom. Han kunde inte röra sig, men nu när han hade armarna fria kunde han föra handen mot sitt ansikte. Han kände försiktigt på läppen som börjat svullna upp. Plötsligt insåg han att han fortfarande hade visselpipan i handen. Han förde den mot munnen och blåste allt vad han orkade.

Hans två angripare for upp och han var plötsligt fri. Med en vighet han själv förvånades över hoppade han upp på benen och intog vad han föreställde sig var någon sorts försvarsställning. Hans angripare var små, kanske bara knappt över metern höga, men de var vältränade. Deras gyllenbruna hy lyste i solskenet. De stod bara ett par meter ifrån honom. De var klädda i någon sorts höftskynke och hade fötterna inlindade i skinntrasor. Den ene av dem hade ett vasst spjut som han riktade mot mannen.

De stod så en stund och stirrade på varandra. Den ene kortväxta väste något som den andra bara besvarade med en huvudskakning. Han visste inte vad han skulle göra, men han satte visselpipan till munnen och drog ett djupt andetag. Innan han hann blåsa släppte hans fiende sitt spjut och de båda kortväxta männen satte sina händer för öronen och kved. Han gjorde ett utfall som visade att han tänkte blåsa varpå de båda männen vände på klacken och med en otrolig hastighet försvann de nedför berget.

Han plockade upp spjutet och vände sig om. Han var nyfiken på vad väskan han ofrivilligt burit omkring på hade innehållit. Han ställde sig på knä och tittade...

Lukta på väggen i WC:t

Klicka på play och få
underhållning under läsningen

M A Numminen har fyllit år. Sjutti år. En hedersvärd ålder för en hedersvärd man. Greven besökte honom i Salemkyrkan endast ett par dagar före bemärkelsedagen. De samtalade om hans klassiska karriär och hans stundande världspremiär i Berlin. M A Var så lycklig att Greven uppskattade hanses förra verk, "Svenska språkets inverkan på båda sidor om Bottenviken" och förklarade glatt att det var just den sortens musik han brinner för.

De flesta andra pratar tydligen bara om gummibollar...

Greven vill härmed gratta och utlysa en önskan om spontana hurra-rop för MA.

Greven har varit lugn och stillsam. I väntan på våren har han ådragit sig en smärre förkylning och bäddar ner sig med sin Mac och kollar på Doctor Who. En behaglig uppgift, anser han. Men helt overksam är han inte. Han vadar då och då runt i smältvattnet för att inhandla saker. Eller utföra saker, men oftast är de av föga vikt och bör, enligt honom själv, icke taga upp plats i detta forum.

Dehå har änterligen uppskattat hanses julberättelse och spritt den till kamraterna av lägre ålder. Dehå trummlar och trummlar. Det är bra.

Idag klöste Lilja nästan för första gången på klösbrädan Greven inhandlade för ett flertal månader sedan. Trots ivrig påhejning av Greven själv övergick hon dock strax till att vässa sin klor på Grevens soffa och Greven själv.

Det har varit mellorodifestival. Greven har åsett några av dessa tillfällen i E:s sällskap, men gårdagens final dissade han fett. Han tittade hellre på Lyckohjulet i sin feberyra.

Samtidigt i Burkina Faso

- ELLER EN VOLTA I KONTRASTERNAS LAND -Ja, inte frös han, i alla fall. Mannen var faktiskt helt naken förutom en axelremsväska som någon hade limmat fast på hans rygg med superlim. Han såg sig yrvaket omkring, förundrad över sakernas tillstånd. När han upptäckte väskan och dess belägenhet blev han ond. Han hade gärna vetat vad som fanns i väskan, men hur han än vände och vred sig eller sträckte armarna bakåt kom han inte ens åt att öppna den. Han kom också att tänka på att det kunde vara en sådan där reklamväska som gjorde reklam för något löjligt. Som till exempel Felix ketchup.

Han slog dock dessa tankar ifrån sig och började sondera terrängen runt honom. Han befann sig på någon sorts savann. Det växte högt gräs runt honom och en bit bort gick en zebra och betade. Han noterade glatt att den var svart-vit. Direkt reagerade han över att det var ju normalt. Hade den däremot varit rosa och greddelin hade det varit något att höja ögonbrynen åt.

En bit bort såg han hur ett litet berg höjde sig mot himmelen. Det var inte så högt att det hade kommit snö på toppen så han beslutade sig för att försöka ta sig upp och se om han kunde hitta någon bebyggelse. Det var en bit att gå och solen var het så han blev snart törstig. Till och med en lättöl hade kunnat slinka ner.

Det var längre än han trott och när han kom fram till bergets rand (stället där berget börjar höja sig ur marken) var han rejält utmattad. På ett lågt växande träd hittade han någon sorts frukt som han plockade och smakade på. Det smakade som ananas, fast med hår på. Det hjälpte knappast mot hans törst, men gav honom i alla fall kraft att fortsätta. Han plockade med sig två extra frukter för säkerhets skull och gick vidare.

En bit upp på berget kom han förbi ett litet vattendrag där han kunde släcka törsten. Han satte sig i skuggan av en segelbåt och vilade en stund. Inte förrän nu hade han hunnit fundera över hur han hamnat i denna prekära situation. Det sista han mindes innan han vaknade på savannen var att han stått på Krukmakarens Gata på Stockholms Södraste Malm och betraktat en helt infrusen cykel. Han hade blivit som fascinerad av den och inte kunnat låta bli att röra vid sadeln. Sedan mindes han bara ett ljud som lät som när en ganska grov gren, eller kanske ett skelett-ben, knäcktes och ett ljusblått sken.

Han suckade djupt och reste sig. Han gick ner till vattendraget och drack sig otörstig. Han beslöt vidare att fortsätta följa vattendraget uppåt mot bergets högsta punkt. Han hade precis kommit så långt att han inte längre kunde se segelbåten när han hörde ett fasansfullt skratt bakom sig och...

Nu knackar Greven mig på axeln och undrar vad jag skriver för dynga i hanses blogg. Han har tydligen stått bakom mig en längre tid. "Visserligen", säger han myndigt, "är jag fasligt intresserad av hur det går för den där väskmänniskan som springer naken i djungeln, men emedan det är Dry Martinidags må betjänten omedelbums övergå till viktigare göromål! Och därmed basta."

Men vem vet inte, vi kanske får träffa vår man i Burkina Faso igen.

Dreams'n'nightmares

Det fanns (finns) en "killer rabbit" i Monty Pythons film om den heliga graalen. Greven har varit kaninvakt, vilket inte egentligen innebär att han har vaktat en kanin (inte ens flera). Nej, istället har han vid väl valda tillfällen prominerat till Den Helige Pauls (och då är det inte McCartney) Gata och utfodrat ett dylikt djur. Kaninens ägare är/har varit och frotterat sig emot sol och värme och han tyckte synd om Ninen och försökte trösta den med kel och gamman. Döm om hanses förvåning då den attackerade honom. Hans ömhetsbetygelser avtog i kraft, må man säga.

Som alla andra drömmer han. Visserligen om en ljus och behaglig framtid, men även då hans lekamen vilar sig inför de nya äfventyr han kan tänkas uppleva. Det vill säga Då Han Sover.

Vid ett tillfälle drömde han så hemskt om hans före detta tillkommande och att de skulle gifta sig (igen?) trots att det hela var som över. Det var som en sällsam historia där alla sprang runt och skulle ordna med saker han tyckte var tämligen onödiga. Den före detta tilltänkta hade dock den goda smaken att inte medverka mer än nödvänligt i drömmen. Han vaknade dock i god tid innan skengiftet ingicks, så han har på intet sätt misskött sig, ens i dvala.

Han tog tåget till Hälsningens Borg, en ytte pytte bebyggelse som ingen annan hittat till. Då han steg av tåget upptäckte han att byn var uppbyggd såsom en mycket liten lantortsbebyggelse med en huvudgata, några hus och inte mycket annat.

Han hade mycket bagage med sig. Och Dehå. Dehå försvann tämligen omedelbums för att umgås med den yngre delen av befolkningen och återkom endast då och då i en tyst och lite missnöjd skepnad.

Deras ackommendation (alltså där de skulle bo) var inte helt iordningställd så de hade att vänta. Han visste att Borgmästarn borde vara i närheten, men som vanligt var det osäkert exakt var han var.

Han blev hänvisad till en sevärdhet en bit utanför byn av P. Det var en formation av knytnävsstora stenar som hade format sig i form av ett utsiktsrum. Ett rum med en vy. Dock icke som med väggar, utan mer som ett stenröse som kunde bestigas med försiktighet. Väl uppe kunde man bli hänförd av den Wackra Wyn. Innan de hann ta ett enda steg dök ett par upp och hälsade dem välkomna. De berättade att det fanns Regler här. Man kunde inte klättra upp på röset iklädd kläder. Det var då han insåg att paret inte hade en tråd på kropparna.

Inte tyckte de detta var märkligt. De skalade av sig plaggen och klättrade upp. Väl uppe kunde de skåda ut över havet. Med blå himmel och stora vita moln. På grund av ett naturfenomen förändrades molnen oavbrutet och skapade Förunderliga Figurer i skyn. Men när han fick fram kameran upptäckte han att batterierna var slut.

De beklädde sig och vände åter till Hälsingens Borgs Centrum för att utverka om ackommendationen blivit färdigställd. Ägarinnans son beklagade att så icke var fallet. Hanses moder var mycket sjuk, och han bjöd dem in i ett annat hus för en lättare förtäring.

De steg så in i ett stort rum. Mitt på golvet stod ett stort bord, sparsamt dukat med skaffning. Förutom detta var rummet helt oinrett. De försåg sig med lite foder och åto i tystnad.

Efter måltiden bjöds de in i ett annat rum. Deras värd förklarade att hanses mamma var opasslig och att Greven och Dehå kunde disponera detta rum den första natten i stället för det som borde ha iordningställts åt dem. Greven opponerade sig stillsamt då rummet helt saknade möbler. Värden sade då att detta skulle åtgärdas.

De gingo så ut i det första rummet som genom ett trollslag fyllts med Personer. Många var de, och trevliga. Vissa klädda i Wackra Kläder medan andra voro mindre påbylsade. De samtalade i god ton och Greven träffade en Wacker Dam som plötsligt, innan sin sorti, gav honom sitt huvud. Han förvånades aningen härvid, men hade dock ingen invändning. Innan hon gick bad han att få träffa henne igen. Visst fick han det, men inte just nu. Hon gick.

Han befann sig plötsligt övergiven i ett annat, mindre rum som endast var inrett med ett litet bord, en liten förstärkare och en Stratocaster. Han upptäckte att hans kläder upplösts i tomma intet och till hans förtvivlan var gitarrbandet för kort för att gitarren skulle dölja hans könsorgan om någon skulle komma in. Han justerade snabbt bandet och försökte ställa in ljud.

Han hade tydligen införskaffat en väldans modern typ av Walkman eller iPod, för han hade väldigt svårt att förstå hur den skulle användas. Han förundrades föga härvid utan lyckades envist få ur mackapären en Who-låt som han kunde musicera till. Mycket Wackert var det. Efter Who-låten kom det dock endast tal (prat, inte siffror) ur maskinen och han tröttnade.

Han hade tydligen förargat något i stadens atmosfär, för hans påklädning hade misslyckats på det att just hans könsorgan tittade fram ur byxmynningen. Han fann detta obetydligt och trots att vissa mötande kommenterade detta var det heller ingen som tog illa upp. Han drog av detta slutsatsen att han har ett Wackert Kön.

Han gick så ut på gatan igen där folket (ja cirka tio stycken) hade samlats i oro över ett annalkande oväder. Han visste att han hade glömt något men kunde inte minnas vad.

Plötsligt stod Den Wackra Damen bredvid honom och han frågade om de kunde vänslas en aning. Ja, svarade hon, om han lovade att vara en gentleman. Han svarade smått förnärmat att det var han alltid. De kelades och myste. Han fann detta högst behagligt när hon plötslig berättade att hon ville bada. Själv. Han frågade dock var hon skulle bada men kunde inte uppfatta svaret. Han lät henne gå.

Hanses värd kom plötsligt springande med en Tjutande Mojäng i högsta hugg. Det visade sig att det var ett larm till Hans Sjuka Moder och alla fick då bråttom. De sprang in i moderns hus och värden sprang upp på övervåningen. Även detta hus var totalt omöblerat och han förundrades härvid.

Värden kom så ner och lät meddela att hans moder var opasslig och bad alla gå. Vilket de också gjorde. Det hade blivit sent och Greven och Dehå drog sig tillbaka till det rum de fått anvisat och fann att en filt hade slängts in. På något märkligt sätt lyckades de dock tillreda sig ett nattläger med hjälp av denna och somnade sött.

Här stängdes Lilja in på en bekvämlighetsinrättning.

När han vaknade dagen därpå hade solen gått upp. Han gjorde ock så och upptäckte att Dehå redan var uppstigen. Han gick ut i solskenet och undrade vart ovädret tagit vägen, men ingen fann han att fråga.

Han träffade Den Wackra Damen och de tog en prominad till stadens utkant där de lade sig att kela i gräset. Han frågade artigt om han fick undersöka hennes dekolletage vilket hon glatt gav sitt samtycke till.

Alltmedan han noggrant gjorde detta dök byns befolkning upp och en ung man anklagade honom för att vara erigerad. Den unge mannen var påstridig, särskilt då Greven helst inte ville svara på detta, och krävde att få känna efter. Men då var måttet rågat och Greven sade ifrån På Skarpen. Den unge mannen backade försiktigt.

Greven kom nästan ihåg vad han glömt och insåg att det förmodligen var nödvändigt att vända hem för att hämta detta. Lokalbefolkningen upplyste honom om att tåget till huvudstaden avgick 22:00 varje kväll. Han tyckte detta var behagligt, men kom så på att detta innebar att tåget Från huvudstaden avgick en tidig otta nästa dag. Han förfasades härvid. I huvudsak.

Herr Judith och Madame Kerstin

De skola ingå ett partnerskap måhända. Hålla handen i partnerskapsingångsrummet och le fånigt medan de stirrar in i varandras ögon med glimtar av ljus som reflekterar sig i ögonvitornas rodnad. Men vad händer egentligen utanför deras skyddade tillvaro i det lilla rummet på Kungens Holme? Jo, det ska jag berätta.

Det hände sig såsom vid den tiden att ett lager av is täckte marken. Utomhus. Ibland gömdes isen under ett tunt lager snö. På vissa platser hade man spritt ett mindre antal sandkorn på det att människorna skulle kunna komma fram, men på det stora hela gick det dåligt.

De vanliga människorna stretade som vanligt på, medan de tyst för sig själva förbannade överheten som på detta ovanligt grymma sätt försvårade deras tillvaro. Till exempel kunde det vara många svårt att taga sig till arbeten, förnöjelser eller vänner på detta glatta underlag. Vissa halkade och skadade sig. Fick de hjälp och förståelse? Ack nej, de fick stanna i hemmets vrå och ligga på sofforna och kvida av smärta. Eller också var det all dynga som visades på televisionsapparaten som var det värsta. Man vet icke, men mången stackare led oerhört denna tidsperiod.

När herr Judith skulle bringa sin kvinna hem halkade även hon och skadade svanskotan. Hon kved icke härvid utan öppnade sin munhåla och utstötte ett fasansfullt skri av smärta. Madame Kerstin fick då tårar i ögonen och kunde inte se ordentligt.

De människor som hade den goda turen att icke halka kunde försiktigt hasa sig omkring och sent omsider komma fram till sina förbestämda mål. De fick ofta bannor för att de kom sent och sörjde över detta. Inte ville de förarga sina kamrater, nej, de bara kunde inte gå lika fort som tidigare. Förutom underlaget hade vissa onda filurer plogat gångar som skildes åt av så pass höga snödrivor att inga som helst genvägar var att tänka på.

Befolkningen var icke vana vid detta och vissa hade nya skor som de inte hunnit gå in. Om man som till exempel Greven införskaffat ett par Doctor Martins Boots fick man så ont så ont i fossingarna.

Madame Kerstin hade pumps med höga klackar och med nedsatt syn var det oerhört svårt att till fots taga sig till hemmets lugna vrå. Hon tog världsvant fram sin mobiltelefon och ringde efter en droska. Medan hon väntade anlände en ambulilans för att hämta herr Judith till ett närliggande hospital där hon kunde få första hjälpen och gipsa stjärten.

Uppå himlen syntes dock ibland ett enstaka ljus. En rund boll av värme som då och då trotsade molnbankarna och skickade värmeslingor ner mellan de högsta husen. Och se; där i rännstenen började isen smälta, en bit gata eller trottoar tittade fram och människorna återfick en gnutta hopp...

Äske Täske Tuuht

Förändringarnas vindar blåser i vår Greves kortklippta hår. Vem vet vart vägen bär. Kanske till Astralien, men det är knappast troligt. Han får allt pulsa kvar här ett tag i sina fotspår. Det är ju bra med för-förändringar också. Eller bara. Att bara gå runt i samma ekorrhjul kan lätt differensiera en sk-adlig man i sina bästa år, som kvinnan uttryckte det då hon satte igång fläkten.

Han avvaktade SU@EM då det otrevliga vädret beslöt sig för att understiga 20 minusgrader och då är det inte behagligt att vistas i vädret.

Han åkte på Googleseminarie. Där träffade han Bunny B. Det var inte helt väntat då hon egentligen brukar befinna sig i Uppre Sala där hon bor och verkar.

Ja, det heter så. Bor och verkar. Jag tycker också att det är knäppt, men det heter så. Verkar. Verkar som vad. Jag verkar som om det skulle börja snöa snart. Kan man säga det. En enkel skribent bara undrar.

Nåväl, han var där och lystrade till folk som tarlade i mångfacettrade ord om detta. Han sporde nyfiket huruvida alla de onda tungor han hört om att Google Analytics skulle Wara Zå Farligt och Otäckht. Då fick han såsom besvarande på spörsmålet veta att alla USA:s regeringssajter. tillochmed FBI:s för en månad sedan godkänt GA såsom Trygght och Behagligt. Han skrattade rått.

Efter detta kunde man tro att han skyndsamt skulle wanka hemåt, men icke. Den lille Greven stretade på genom snömassor och ett av byggnadsställningar oigenkännligt Norrmalmstorg bort till Berns Salonger. Han hade som blivit inbjuden av ett reklam/designmagasin. Han haver icke en enda aning om varför, men han antogade att de skulle försöka få honom att köpa något. Eller beställa. Eller prempa. Eller nått.

I ungdom hanses voro han ofta å Berns Salonger i det att det då hette Röda Rummet och var en enorm ölhall där han trivdes. Där satt till exempel han och herr Marmelad och sjöng "Our House" med Madness en hel kväll. Och mången trevlig bekantskap haver han gjort där.

Så han stegade modfullt in genom en ingång och kom såklart helt fel in i en lyxig matsal. Han frågade besvärat om vägen och fick olika riktningar beskrivna för sig.

Detta ledde till att han sent om sider stegade in i en barloka från fel håll. Genom en bakväg. Nå, skam den som ger sig. Med kontokortet i högsta hugg stegade han mot baren för att fira cocktailtimme. Men icke, sade bartendern. De ville inte på villkors vis ha hans kreditkort. Han ombads istället att gå in rätt väg där spritbiljetter tilldelades deltagarna.

Glad i hågen skuttade han ut genom en annan dörr och försåg sig med drinkpiljetter och popcorn. Och sedan blevde det underhållning. En farbror med ukelele och en farbror med ack-bas spelade upp gamla godingar. Det var riktigt behagligt. Fast de kunde såklart varken Windows eller LampPost. Men man kan ju inte begära allt.

Han har även luftat MetPetoMobilen. Det var på tiden. Han forde å färde för att icke öfverträda lagen så for han somm en skottspole mellan Zinken och Hornstull. Det togde 16 minuter lagligt. Olagligt hade det tagit två. Minst tre kilometer mer partiklar och avgaser spottar MetPetoMobilen ur sig vid dessa tillfällen. Det kan ju inte vara miljövänligt På Riktigt. Bara miljövänligt på Hornets Gata. Jaha.

Han hade en kort AW@EM då han och Dehå skulle dinera samman. Emellan färdades han till AB och fickde instruktioner om Ninen. Så kan det gå.