Även Gräven

Han har farit på årets första exekution. Runt hela den Södra Malmen uppå velocipeden for han. I solsken, men kallare blåst. Han pausade på Den Sydöstra Delen af Malmen för att intaga en kopp cappuchino på Spuntan. Inga bekanta vid denna tirdiga timme, men han pustade ändock som en valross, så hvad spelade detta för roll.

Det äro svårt, om icke helt omöjligt, att cykla i trappor. Detta haver han utrönt då han på sin undersökningsrunda hade viljan att erfara nya upplevelser. Trappor här och trappor där. Annars är ju Söder sig likt, tackolov.

Han varierade sig med efterarbete på El Mundo häromdagen. Behagfullt som vanligt. Mycken gamman, mycken folk. Detta voro roligsamt. Tidigare på El Mundo erfor han att valrossen är en säl, liksom även sjökon. Nej, icke skökan, utan sjökon. Skökan är av honkön och Bor i Dell. Har han hört. Han haver icke besökt henne, då han icke känner till var Dell ligger. Men om det dyker upp på Google Maps vete man icke huru det gå.

Den Lilla Lilja har fått vädra uteluft uppå hanses enorma ballikång. Uppå denna trivs hon i vårsolens glans. Hon sniffar och går an som den katta hon är. DH har utegångsförbud och surar något, men alls icke så mycket som man kunnat tro.

Även Gräven vädrar morgonluft. Frihetens wingar flaxar med enorma vingslag i luften omkring honom. Hade hanses frisyr varit ovårdad hade den stått som en strut, såväl hit som dit. Det är även tid för solglasögon på. Mycken nöjsam.

Han lunchade på Vapiano vid Stureplan härom dagen. Med H. En mycket trevlig upplevelse och bizarr restaurang där man fick som nästan en egen kock som tillagade råvarorna inför hans nyfikna anlete. Bra och gott blev de och H försäkrade att Greven haft rätt och beklagade mänsklighetens saktmod. De tunga elefanterna kan förvisso icke stega fram med enorm hastighet, men i huvvet kunde det ju gå lite undan. H rådde i alla fall Greven att icke stånga pannan blodig otan försöka hitta mjukt material att gnida den mot. Pannan alltså.

Han har fått inbjudan till London också. Framåt hösten. Det känns ovanligt bra och han funderar på om det går att ta en längre rutt dit. Han får fundera. Men först måste dock de onda islänningarnas angrepp på luftrummet undanröjas på det att han må få möta Wästerlandet som han önskat.

Det blir fler och fler hål i Hornets Gata. Snart kan icke ens en cykel framföras mellan murarna som arbetsgubbarna byggit upp. Han vinglar osäkert fram bland busaar och lastbilar som plägar trycka sina metallkroppar genom alla smala framkomligheter och fruktar ofta för sin säkerhet och sitt liv. Han måste rådfråga säkerhetsmannen...

När de Stora Elefanterna dansar har den fattiga inga Sock-i-Plast

Han har varit på möte med godsägarna. Det var en hel del formalia, men även en del tjafs. En motionär hade sprungit bort men ville ha kvar alla jävla träd. Greven ville inte visa sig otålig men tänkte i sitt stilla sinne att om man vill bo bland alla jävla träd får man väl bosätta sig i en skog. Där bor det träd. I Den Stora Staden bor det Asfalt och Per Tiklar. Fast det är färre Per Tiklar per snutt uppå Hornets Gata nu än tidigare då de Dubbade Däcken har farit åt fanders.

Han tänker dock skriva en motion till nästa möte och be om avskjutning av de otäcka fåglar som piper i Arla Morgonstund då han plägar slagga. Snusa. Sova. Snarka. Och icke lyss till erbarmeligt fågelkvitter. Han bor ju I Stan!

De övriga dubbade, nämmerligen cykelriddarna, har dock uppståttit åter. De far med sina insmilande hjälmar och de fåniga kläderna runt som yra barrikadryttare och viftar med öronen hit och dit. Och pinglar. Pinglar som fan. Han har tinnitus och uppskattar icke detta.

Han känner frihetens vindar flaxa runt det som en gång var hans hår och numera bara är små och korta strån som sticker ut från svålen. Men frihetens vindar. De känns.

Hornets Gata, förresten, har gåttit sönder. Den är full av stora hål, prexis som en sån där Schweitsisk ost. De blå ormbussarna far som skållade illrar och har svårt att komma fram. Sammartidigt har en idog kommunalarbetare monterat olika avspärrningar på ett fiffigt sätt, nästan som labyrinter längs hålen och groparna. En dag såg han huru en cykelriddare förirrade sig in bland labyrinterna och komde bort. Han log överlägset när han vischlande jonnade förbi den förvirrade.

Han har hört att Borgmästarn metar med en klarinett. Eller fiskar efter klarinetter. Han stödjer detta helhjärtat. Eller med en imaginär pacemaker i alla fall. Särkilt skepparkransen i det blå. Fast själv vårdar han sina sidobrännare. De passar som bättre uppå hanses rosiga kinder.

Han nynnar förnumstigt på en visa om en stulen kyss.

Dissi fiiling åå nåstalgi...

Den ärevördiga Wåren gör sitt allra bästa för att äter erövra Den Södra Malmen. Greven har plockat fram (hehe) velocipeden och far emellanåt på utfärder med detta fordon. Det kan dock inträffa att han inser att Wåren har fastnat i seg deg och icke kan leverera jämt.

Då går han. Eller sextisexar. Fast han gillar inte att sextisexa. Han gillar att sexa.

På Hornets Gata ligger partiklarna tätt packade ety han har hittat irrvägar att framföra MetPetoMobilen. Som ut söderut får han fara som en toktankad spillkråka, men hemåtr går det finfint att fara på Lundens Gata. Där fick han in en poäng på tokmoddiraten som ville ha dubbfritt. Men så har hon dubbar på insidan av huvudet som skaver - skaver - skaver - och - skaver på den minimala hjärnan som skvimpar runt där inne.

Han har monterat modern musik i MetPetoMobilen så den kan framföras med högljudd rockandroll var han än drar fram. Det är en behaglig.

Det var sådan där nostiliagi härom dagen. Han var på fest på kapsylen. Ack, det var i de unga åren han irrade gångar där, men numera gick det lika bra. Han kollade när J och K lirade svettlack och träffade såklart O där.

Innan hade den en sorts snörpartaj. Han myser när han tänker på hur trevliga de är, det där folket från Den Södra Malmen. Han är oerhört priviligierad som har den äran att tillhöra detta ystra gäng. Liksom en hare skuttar han fram och åter. De åto goda saker. De drucko godfa saker. J sade att han (Greven alltså) borde skaffa en lösf*tta, vilken han genast noterade i kalendern. Efter nästa apanage.

Jojomensan.

Ack! Torpet var ett träsk.

Han var och utforskade sommarnöjet. Visserligen var det bara april, men han tänkte liksom så att när det ändå var påsk kunde man ju ta an koll. Vädret verkade också sköta sig och värma kalla hudar som exponerades för solljus.

Sagt och gjort. Han laddade kylväskan med sprit, pilsner och vin och packade ett lakan och en tröja samt några extra papperskallisånger och hivade in allt i MetPetomobilen och for iväg. Solen sken och mummlorna hurrade. Han visslade glatt på sin färd.

Han togde av vid Åkers Styckebruk och for som en pil på den lilla vägen till femtifemman. Och sedan efter IP:n och Canaxa; vänster in i skogen. Han häpnade över att det var så vitt. Massa, massa snö som bara liggde där. Hade den inte fattat att den skulle smälta? Märkligt, på hanses ära.

Han morsade glatt på jagaregubben och fasade när han såg den sista snutten vägs belägenhet. Lera. Han körde så försiktigt, så försiktigt på det att han icke skulle köra fast. Och gårdsplanen. "Icke längre kallar jag detta torp, detta är ju för bövelen ett träsk!" sade han ömt till sig själv.

Sedan träffade han andra inhibitanter och de umgicks och fixade sillamat. Det var dock en aning ledsamt att vara där - första gången med vetskapen att MetPet icke mer skola komma dit.

Stärkt av sill, öl och nubbe skulle han sedan modernisera MetPetomobilen genom att avlägsna kassettbandspelaren och peta i en CD dito. Dock hade de små japaneserna byggit hela bilen runt nämnda kassettmojäng så en stor demontering vidtog. Efter mycken om och men komde så joxet loss, men icke hade samma kontitakt applicerats på den gamla som den nya behövde. Sura miner och grums.

Han forde hem dagen efter, för att handhava Lilja som vaktat stadsresidenset med den äran. Hon var dock aningen förbryllad över Grevens långa frånvaro, men hade därvid icke bajsat på kudden. Heder åt Lilja!

På en helt annan dag förkovrar han sig i åttitalsdisco medan han förbannar vädergudarna som låter den snöa på marken igen. Ohövligt, om inte annat.