Herr Judith och Madame Kerstin

De skola ingå ett partnerskap måhända. Hålla handen i partnerskapsingångsrummet och le fånigt medan de stirrar in i varandras ögon med glimtar av ljus som reflekterar sig i ögonvitornas rodnad. Men vad händer egentligen utanför deras skyddade tillvaro i det lilla rummet på Kungens Holme? Jo, det ska jag berätta.

Det hände sig såsom vid den tiden att ett lager av is täckte marken. Utomhus. Ibland gömdes isen under ett tunt lager snö. På vissa platser hade man spritt ett mindre antal sandkorn på det att människorna skulle kunna komma fram, men på det stora hela gick det dåligt.

De vanliga människorna stretade som vanligt på, medan de tyst för sig själva förbannade överheten som på detta ovanligt grymma sätt försvårade deras tillvaro. Till exempel kunde det vara många svårt att taga sig till arbeten, förnöjelser eller vänner på detta glatta underlag. Vissa halkade och skadade sig. Fick de hjälp och förståelse? Ack nej, de fick stanna i hemmets vrå och ligga på sofforna och kvida av smärta. Eller också var det all dynga som visades på televisionsapparaten som var det värsta. Man vet icke, men mången stackare led oerhört denna tidsperiod.

När herr Judith skulle bringa sin kvinna hem halkade även hon och skadade svanskotan. Hon kved icke härvid utan öppnade sin munhåla och utstötte ett fasansfullt skri av smärta. Madame Kerstin fick då tårar i ögonen och kunde inte se ordentligt.

De människor som hade den goda turen att icke halka kunde försiktigt hasa sig omkring och sent omsider komma fram till sina förbestämda mål. De fick ofta bannor för att de kom sent och sörjde över detta. Inte ville de förarga sina kamrater, nej, de bara kunde inte gå lika fort som tidigare. Förutom underlaget hade vissa onda filurer plogat gångar som skildes åt av så pass höga snödrivor att inga som helst genvägar var att tänka på.

Befolkningen var icke vana vid detta och vissa hade nya skor som de inte hunnit gå in. Om man som till exempel Greven införskaffat ett par Doctor Martins Boots fick man så ont så ont i fossingarna.

Madame Kerstin hade pumps med höga klackar och med nedsatt syn var det oerhört svårt att till fots taga sig till hemmets lugna vrå. Hon tog världsvant fram sin mobiltelefon och ringde efter en droska. Medan hon väntade anlände en ambulilans för att hämta herr Judith till ett närliggande hospital där hon kunde få första hjälpen och gipsa stjärten.

Uppå himlen syntes dock ibland ett enstaka ljus. En rund boll av värme som då och då trotsade molnbankarna och skickade värmeslingor ner mellan de högsta husen. Och se; där i rännstenen började isen smälta, en bit gata eller trottoar tittade fram och människorna återfick en gnutta hopp...