Till MetPet

Det är Lucia. Natten som gick tog med sig MetPet in i evigheten. Han sörjer detta. Han väcktes av Äppelbo med detta dystra besked. Han minns MetPet med glädje, kanske mest från hanses unga år, när de umgicks ute på sommarnöjet, men även på äldre dagar då de haft gott sällskap av varandra. MetPet var en favoritfarbror av sällan skådat slag.

Alla bekantskaper och kärestor och barn han presenterat för MetPet har alltid gillat honom. Vissa mer än andra, men alla dock. Alla föll för hans kanske något kantiga charm. Han var en man som visste vad han ville och ofta fick det också, även genom att envist hävda sin rätt om så tarvades.

MetPet har verkat i Norra Köpingen och där försett militären med väder. Han haver gjort detta så förtjänstfullt så man vet inte till sig i kommunen. Han hade också samlat på sig varenda ett av Svea Rikes fria märken som utgivits av det så kallade Postverket. Dessa alster förpassade han listigt nog till en av dessa små märken väldigt intresserad bekant. Så samlingen fortsätter. Greven gillar det.

Greven minns också MetPets bizarra 60-talsbil, som han icke kan påminna sig vilket märke den vara av. Den påminner en del om Borgmästarns gamla bullmerca, men det var nog mest för att den innehade samma färg och samma nybilsdoft. Den var i alla fall en stor glädje i hanses unga dagar, de få gånger han hade förmånen att fara i fordonet.

Ibland är det tröttsamt att Greva. Han har nog Grevat förskräckligt mycket på sistone, för han har varit så trött att han ställt in Roliga Saker och istället legat hemma och Glott Upp i Taket. Det är ju inte särskilt roligt emedan man kan betänka vad han kunnat roa sig med istället.

Härom dagen hade han till ixempel kumnnat gå på EM och kolla en hörna som hölls av en gammal sjungerska i KW. Tror han, men nu får han kanske aldrig veta.

Nåväl, först hade han sånna däringa griseländessjukdom och sedan bara gäspat och varit som yr utan yr-dryck. Av sig själv, lixom. Otäckt.

På fredagen togde han sig dock i kragen och fotvandrade till EM och begick fredagsmys. Osedvanligt behagligt. DH hade andra planer så han dinerade med två wackra damer på baren Bara Vi. Det voro mycket trivsamt, men födoämnena hade kryddats i fel ordning. Eller så hade kocken slut på peppraret och togde salt istället. Det var in mindre bra idé, enades de tre om och tog taxi till Zinkensdamm ety de kände en stor trötthet.

Dock skulle ju Greven vandra hemmåt och då han gickte längst den partikelbelamrade Hornets Gata - han vadade faktiskt i partiklar, ja, han fick fösa partiklarna åt sidan med själva kroppen för att komma fram - kände han ett trängande behov. För att slippa den skam och nesa det innebär att gå de sista trehundra metrarna hem med hopknutna ben beslöt han att gå in på restaurangen Tigern för att intaga en brygd och få hjälp med behovet.

Väl därinne fascinerades han av det asiatiska intresset för karaoke och de Slemmiga Gubbarnas intresse för unga söta asiatiska flickor. Det var såsom ett miniThailand. Litet otäckt tyckte han nog att det var, men han såg till sin glädje att de Slemmiga Gubbsen inte hade alltför stor framgång.

Om lördagen, som i skrivande stund var igår, hade han smitt lömska planer. Med hjälp av Tekniska Nymodigheter och en del intrigerande hade han lyckats lura större delen av Östersödrarna till den Wästra Delen. De voro högst uppspelta av detta äfwetyr. Några gick vilse ända till Kristinehovsgatan, då de trodde att Krukmakargatan fortsatte på andra sidan Hornets Gata. Några andra irrade i snömassor både hit och dit och somliga gick till och med vilse i själva trapphuset.

Det största intrigerandet var att bjuda på en sötsliskig dryck som de norra jordeborna benämner glögg. Det är vin och sprit och kryddor och en hel del socker som sammanröres och sedan försiktigt hettas upp till en temperatur strax under kokpunkten. Man Må Icke Koka Glöggen. Då försvinner det roliga ur den.

Han hade också förslösat sin tid med att baka ett och annat Lusse Bulle, som de artiga gästerna betygsatte gott. Han är aningen osäker på om det inte var så att de var alldeles artiga. Huga!

Det komde som många och de allra flesta verkade känna till Grevens besvärande oinnehav av muggar att förtära denna glögg i, så de hade med sig sådana som de bestämt glömde vid avfärden. Han har nu en brokig samling av sådana som i dessa breddgrader benämns glöggmuggar.

Efter stoj och gamman for de så med buss - som man ju gjorde i skolåldern - ja, de satt längst bak och läto nog en hel del - till EM där Greven förmodligen spenderade för mycket tid och prat på en gammal hona när det fanns nyare exemplar att sätta tänderna i. Oöverlagt, min käre Greve, men du kan nog skylla på att allt sockret i glöggblasket gjort dig aningen oförmögen att förstå detta. Han ångrar sig i alla fall något idag.