Ja, som livslång och orubblig förhörsledare i Svenska Småbils- & Rusdrycksförbundet har han ju svurit på att aldrig Bli Vuxen. Det är ju inget svårt att lova sådant. Det gör man ju så gärna. Det är ju kul att vara nyckfull och bizarr. Fast naiv är inte alltid kul. Han blev faktiskt blåst av en Otäck Tant härom dagen. Han skulle införskaffa nya rakblad till sin skäggavlägsningamojäng och gick däreför till en därför avsedd butik och meddelade sin önskan. Tanten bakom disken undrade såklart vilken sort han ville ha och radade upp ett antal varuprover till beskådan. När han till sist gjort sitt val ojjar hon sig som en osmörjd dörrjävel om hur dyrt det är.
Plötsligt får hon något vilt i blicken och säger förtroligt att Vår Ädle Greve gör en bättre affär om han köper denna artikel i en annan förpackning som visserligen är dyrare, men ändock innehåller extra rakareblad och ett handtag och Icke Att Förglömma ett batteri då handtaget förutom såsom skäggstubbsavlägsnare kan användas som analvibrator. Det fina i självase kråksången ("Tra la la Kra kra kra") var ju att förutom handtag, energi och rakareblad följde det med ena extra förpackning rakareblad i samma typ av kartong som den han stod i begrepp att inhandla.
"Nåväl", sade Greven och köpte denna tingest. Han vankade förväntansfull hem (och då hade han inte ens kommit att tänka på analvibrator-funktionen) för att karva bort hårtestar ur ansiktet. Väl hemma i residenset slet (nåja, alla vet ju hur artiuklar är förpackade numera) han upp förpackningen och togde fram: 1 st handtag, 1 st batteri, 1 st handtagshållare, 1 st manual, 1 st rakareblad och 0 st extra förpackningar.
Rosenrasande hade man kunnat kalla honom, om nu icke detta kraftiga uttryck icke kom i närheten av hur förbannad och förödmjukad han kände sig. Han tryckte händerna djupt ner i fickorna och tog på sig den omuntraste min han kunde komma på. Men, ack, han kände något som prasslade i fickan. Och tog upp en bunt sedlar som han nogrannt sammanräknade. Sakta spred sig ett ondskefullt leende över hanses anlete. Han hade fått en hundring för mycket tillbaka av Den Onda Tanten. Haha, rättvisan segrar igen.
På en helt annan dag och en helt annan plats var han på väg hem från en munter tillställning. Han prominonerade i snömodden, mycket på grund av det mycket trevliga sällskap han åtnjutit under halkfärden. När han så levererat J och P på Marmiladgatan traskade han de futtiga metrarna mot hemåt. När han kom ut på Rosenlundsgatan var det biltomt. Men icke maskintomt. Det är alltså där alla snöröjare har gömmit sig hela vintern, men - haha - nu hade de kommit fram.
De körde i höga hastigheter och gjorde glada åttor i det futtiga snöskrap som blev kvar efter deras skopors framfart. Det var endast motorernas brummande och skyflarnas skrap mot asfalten som hindrade honom från att höra förarnas upphetsade skratt. Som små pojkar måste de ha känt sig, men det var svårt att se, för det var ganska mörkt, Greven ögon är ju inte de bästa och de var dessutom utrustade med starka lyktor som bländades. Ja, inte förarna alltså, utan själva maskinerna.
Med ett ystert "Hurra" kastade han sig i sista sekund ur vägen för en av skovlarna och hastade in på Marias Banangata för att inleda den sista etappen av hemfärden.
Grevens förbålda katt ligger och vilar sig med halva ryggen på tangentbordet, så nu får det vara stopp och belägg i Kapernaum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar